Tove Lifvendahl – hemsida och blogg

Kraften att blomma upp ur asfalten

Hade idag förmånen att få lyssna på Therese Eriksson som är en av grundarna av den ideella föreningen Maskrosbarn, som stöttar ungdomar som har föräldrar som missbrukar eller är psykiskt sjuka. Hon har själv erfarenhet av att växa upp med en mamma som led av både och, och de som har startat föreningen har gjort det med inställningen att inget barn ska behöva växa upp under de villkor som vad de tvingades göra.

Under somrarna ordnar man sedan några år läger för unga, och hjärtat värkte och ögonen sved när hon berättade hur ett av hennes favoritinslag under lägret var firandet av alla högtider - jul, nyår, midsommar och födelsedagar, utan hänsyn till den faktiska årstiden. Att återerövra rätten till att fira dessa dagar är för många något helt nytt. En dag utses till allas födelsedag, och de väcks därför med sång och frukost på sängen. För de flesta av dessa unga är det första gången det sker i deras liv. Lika ont det gör att tänka sig det, lika vansinnigt glad blir man över den här typen av engagemang och initiativ. 

...och ja - visst går det att stödja deras verksamhet - som medlem och/eller med en liten eller stor donation. Det får man veta mer om hur man gör här.

Hanteringen av motgångar

Klev på bussen i morse med två små pojkar och solsken i blick. Lämnade fram mitt bankkort till busschauffören och sa ”jag behöver lösa en biljett, tack”. ”Typiskt…!” sa han vresigt. Jag blev så häpen av hans reaktion att jag inte kom mig för att säga något, och satt sedan och begrundade detta. Jag kunde rimligen inte vara den enda resenären som inte hade laddat mitt busskort eller betalat via sms. Och bussbolaget tjänar mer pengar på dessa singelbiljetter. Efter att ha vridit och vänt på det samt svalt viljan att ge snärtigt svar på vresigt tal så tyckte jag mest synd om honom. Någon hurtig coach hade nog påmint om förnumstigheten att ”det är inte de saker som händer som är motgångar, utan det sätt varpå du hanterar det som händer”. 

Så när jag klev av bussen gjorde jag det full av förhoppning att han måtte hitta ett annat sätt att tackla händelser i livet för att inte förbli vresig en stor del av dygnets timmar. Och får erkänna att jag nog hyste någon slags känsla besläktad med en viss mental överlägsenhet. ”Håhå, en sådan där som låter sig tryckas ner av små vardagliga motgångar – sådan är inte jag!”

När hybris uppstår, ankommer nemesis.

I mitt fall utgjordes nemesis av SAS, som jag normalt sett har en fungerande och till och med uppskattande relation med. Skulle flyga 11.00 från Arlanda till Sturup, men vi blev rejält försenade. Skälet var att de helt enkelt missat att schemalägga personal till denna flight, så det tog ett tag att hitta folk som kunde flyga ner oss. Vi landade en halvtimme för sent, och eftersom jag bokat in ett kort, effektivt lunchmötet resulterade förseningen i ett extremt kort och effektivt dito.

På vägen hem var det ändå värre. 16.00 skulle planet från Sturup lyfta mot Arlanda. Det gjorde det inte. Efter ett tag kom en kvinna och ursäktade sig med att hon inte visste hur incheckningssystemet fungerade, men att det säkert skulle komma någon som kunde mycket snart. Till slut kom någon, och vi kom iväg, till många ursäkter från personalen. Landade, med mycket ursäkter från personalen, på Arlanda 50 minuter försenade. På utrikesterminalen. Med ännu mycket fler ursäkter fick vi ta bussen som körde en enorm sightseeingrunda innan vi kom till inrikesterminalen. ”Glöm den här flighten”, sa flygvärdinnan uppmuntrande till oss passagerare i högtalaren innan vi klev av.

Då var jag stressad: skulle ha varit hemma strax efter 18.00 för att lösa av barnvakten som skulle till sitt ordinarie arbete för ett kvällsmöte. Tack och lov var grannarna hemma och kunde ta hand om barnen tills jag hann hem. Med taxi, bör tilläggas. Det brukar jag normalt åka mellan Uppsala och Arlanda, men just idag hade jag goda marginaler (trodde jag) så jag hade bokat biljetter på tåget. Den förblev oförbrukad, och istället tillkom sedvanlig taxitaxa.

Nå: min reaktion? Att låta sig tryckas ner av vardagliga motgångar? Jag får erkänna att jag nog muttrade ett ”typiskt…!” i huvudet fler än en gång, och kanske värre uttryck också. Men det löste sig. På ett annorlunda sätt än jag tänkt mig, men det gick ändå att hitta framkomliga vägar. Nu är det bäst att jag slutar innan något faller ner i huvudet på mig.

Bästa falafeln

Tillbringade dagen i Malmö tillsammans med en av våra praktikanter på Fores migrationsprogram, och har haft en full dag med otroliga möten. Är trött och tacksam.

Har dessutom supportat skånsk taxinäring så det förslår, samt gjort ett kärt återbesök hos falafelvagnen i Rosengård - denna fantastiska källa till pur matglädje. Den heter Falafel N.1 och dess deskriptor "bäst i test" är ingen överdrift. Det är en utsökt falafel, med perfekta tillbehör. Mustafa Iskandarani heter mannen bakom framgången som gör att kön ringlar lång under hela tiden vi sitter i solen och njuter av vår lunch.

En knytblus från Ljusdal

Krönika på temat politik och kläder, publicerad i dagens Hälsingetidningar och kan läsas här.

Om att möjliggöra det politiskt omöjliga

Det var gott om folk i första-kammarsalen i Riksdagen ikväll, då Munkham-marfonden genomförde sitt första vårseminarium. Frågeställningen var ”hur blir det politiskt omöjliga möjligt?” och handlade om olika aktörer från den politiska och opinionsbildande sfären, deras roller, förmågor och begränsningar. Det är en svår fråga – kanske tillhör det en av de där eviga, återkommande – eftersom olika tidsepoker skapar olika förutsättningar för aktörerna att verka i.

Urban Bäckström, VD för Svenskt Näringsliv inledde, och därefter kommenterade Karin Svanborg-Sjövall, ansvarig för välfärdsfrågor på Timbro, riksdagsledamoten och ordförande i skatteutskottet Henrik von Sydow och jag - alltsammans under ledning av fondens ordförande, Fredrik Segerfeldt.

Ska man göra någon sammanfattning kan nämnas att flera, inklusive jag själv, lyfte fram behovet av ett politiskt ledarskap som motiverar förslag och beslut både utifrån vad som är rätt och ger effekt, inte bara det sistnämnda. Och vill man nå framgång i opinionen behöver man beakta att en fråga kan ses från olika samhällssfärers perspektiv. Blott ekonomiska eller politiska argument räcker inte alltid i alla frågor.

Det var som sagt var välbesökt, och kanske var det kombinationen av människor som ville hedra Johnny Munkhammars minne tillsammans med en efterfrågan på plattformar för diskussion och samtal som var orsaken till detta. Och det är svårare att tänka sig ett bättre sätt att minnas Johnny än just detta som skedde ikväll: politiska samtal, diskussion och debatt.