Var idag på besök på neonatalavdelningen på Akademiska sjukhuset. Reglerna runt besök är rätteligen stränga; här pågår en kamp för livet och potentiella bärare av sådant som kan utgöra hot får ta det varligt. Jag for därifrån ganska knäsvag. Det är många känslor som far runt, och det faktum att man själv rätt nyligen haft nyfödd bebis gör att det är oundvikligt att nästan få panik när man snuddar vid tanken att det varit ens eget barn som svävat i existentiell utsatthet.
Men man blir också glad. Ty samtidigt som alla där förenas av det faktum att situationen är oönskad, i somliga fall rent förtvivlad, kan man också bli alldeles euforisk av tacksamhet gentemot dem som har utvecklat all den kunskap inom medicin och teknik som gör det möjligt att upptäcka, behandla och ibland bota sjukdomar eller komplikationer som uppstår i samband med graviditet och födsel. Och så tänker man "tänk om det hade varit för 20 år sedan", och inser att det i vissa fall aldrig hade funnits en sportslig chans att barnet (eller i vissa fall kvinnan) skulle klara sig. Det är så man får tänka, när man stum betraktar den finaste man kan tänka sig i en miljö som känns helt missmatchad, med apparaturer och slangar och ovisshet - och i sällskap av många andra små kämpar och deras medkämpande föräldrar.
