Flög imorse upp till Jämtland och landade på Frösö flygplats. Det var helt sagolikt vackert, går nästan inte att återge. Mängder av snö på skogslandskap samt 21 graders kyla, skapade ett vinterlandskap som var ett konstverk. Varje träd blir så vackert i sig, och solen bidrog till att både träd och små snökristaller i luften gnistrade.
Medverkade idag på ett lunchseminarium för lärare och talade om min bok. Blev mycket rörd efteråt då en person kom fram till mig, uppenbart rätt tagen och sa "du sätter ord på något som jag upplevde på 70-talet men inte kunde formulera för mig själv. Det gör ganska ont när jag tänker på det". Varje gång jag talar finns det alltid en eller flera som kommer fram och vittnar om egna erfarenheter av det aktiva ointresse jag beskriver för den utvandrades erfarenheter - och det spelar ingen roll var i landet man befinner sig. Berättelserna går igen.
Men det var annars ett mycket upplyftande seminarium, där lärare och företagare talade om det gemensamma intresset att nå bättre samverkan med varandra, och mer utbyte - för elevernas skull (och i förlängningen hela landets utveckling). Kändes så viktigt att den där dialogen får utrymme, men min gissning är att det fortfarande finns många stuprör runt om i landet mellan dessa centrala utvecklingskrafter.
Reste hem igen när solen började gå ner, och tog detta kort genom flygplansfönstret. Instagram-tjänsten gör att man kan lägga till lite extra dramatik i ljuset, men även i "naturellt" skick var vyn anslående. Nu åter i mer modesta snö- och köldförhållanden.
