Idag fyller vår yngste son Albert 1 år. Det är något alldeles särskilt med den första födelsedagen, ett slags etappseger som förtjänar extra uppmärksamhet. Tacksamhet, glädje och förundran hos oss föräldrar, för att den här lilla människan klarat av sitt första levnadsår, och redan är en sådan egen, underbar person. Tänker också med förundran tillbaka på det senaste dygnet för ett år sedan. Hur man än vänder och vrider på det, så är det något mirakulöst över hela grejen, inte minst själva finalen.
Vi har haft tur. I vår vänkrets finns dem som har haft svåra motgångar under året, och fått barn som blivit sjuka eller till och med dött. Det där obegripliga, fruktansvärda. Den grymhet som de familjerna möter, är en hemsk, men stark påminnelse till andra att vara tacksamma för det vi har, och ta vara på det. Häromdagen sa någon "året har gått så fort!", och jag fick tänka efter, men kom sedan fram till att det var den första gången i livet som jag inte höll med om det.
Mitt senaste år har varit intensivt - men det har varit ett njutningsfullt och gläderikt år, som jag har försökt tänka på att att uppleva i nuet - varje dag. Och om varje dag präglas av medveten glädje över det som är, så går det inte för fort, utan i en alldeles precis lagom takt. Jag hoppas att jag har vett nog att även framgent leva så.
