Det saknas inte analyser och åsikter om Juholts avgång, snarare tvärtom; vi vadar i dem. Reagerade nyss på en formulering i Kvällsöppet där en scanning på Twitter sammanfattades som att hälften tycker synd om honom, och hälften tycker det var rätt att han fick avgå. Ett tramsigt sätt att framställa det, som om det var oförenliga ståndpunkter.
Det går inte att känna annat än empati för Håkan Juholt som person just nu. Han har varit beredd att axla en stor och svår uppgift för något han tror på och tycker är viktigt, och han har just blivit övertygad eller övertalad om att han inte längre anses lämplig. Lägg därtill ett medietryck som de flesta inte ens kan ana vidden av pressen från (idag rapporterades att han gick på en thairestaurang), samt att en av de mest centrala och sedan lång tid tillbaka stabila delarna i hans tillvaro - hans jobbtillvaro - nu gått i spillror.
Medkänslan för den situationen, förtar inte den i mitt tycke alldeles uppenbara slutsatsen att hans avgång var rätt. Malin Siwe gör en tydlig beskrivning av skälen till det i DN idag. Massmedierna har en alldeles egen, men mycket förutsägbar, logik, men att nu försöka trösta Juholt (eller släta över sina egna, tidigare vassheter) genom att hävda att media avsatte Juholt, är utomordentligt dumt. Tyck synd om honom - det förtjänar varje människa i en sådan situation - men försök inte frånta honom hans ansvar för att det blev så här - det förtjänar heller ingen människa i en sådan situation.
