Av någon okänd anledning blev jag vuxen med inställningen att risotto var äckligt. Min gissning är att det var den svenska skolkökstolkningen av maträtten som ställde till det, men min bild av det hela var ett slags ris i sås med grönsaker i (ärter-paprika-majs i fryspåsversion). Sedan jag fick möjlighet att äta riktig, vuxenrisotto i Italien eller på andra ställen där de gör den enligt konstens alla regler, har det varit en favorit.
Under nyårshelgen trakterades vi med två sorter; den ena med pumpa (Butternut) i, och den andra med citron och mynta. Helt sagolikt gott, och den klarar sig alldeles utmärkt som egenrätt, eller utgör en jämnstark partner till gott kött - kallt eller varmt. Gjorde ikväll en helt vanlig standardrisotto som tillbehör till en burgundisk gryta, och givet att man kommer ihåg att röra och låter den ta sin tid, är det vinst varje gång. Slänger efter ett extra gastronomiskt nyårslöfte; att utforska risottons värld som jag än så länge bara kommit innanför den underbara dörren till. Står i hallen och vill gå husesyn.
