Tove Lifvendahl – hemsida och blogg

Iväg och köp

Elefantskötarnas barn av Peter Høeg

Vart ska jag börja? Det finns böcker som skiljer ut sig för att författaren bemästrar språket och tanken så genialt och elegant att man läser dem i tyst och lycklig beundran över detta faktum. Det finns böcker, fast de är få, som lyckas överraska en från början till slut genom sina oväntade vändningar och nya medvetandefält som öppnas för en som läsare. Och så finns det böcker som får en att skratta och gråta genom att lyckas röra vid ens inre med olika bilder och berättelser. Och så har vi den här. Som är alltihop av det jag har nämnt.

Redan på sidan 13 gråter jag. Fast det är ingen gråtbok, utan en skrattbok, så från sidan 14 och framåt är det mest små skrockande skratt som avlockas mig - ibland riktiga gapskratt med högre volym. Och från början till slut den där saliga känslan av att ha en bok i sin ägo som är en riktig skatt. Så. Om nu inte dessa rader får er som läser den här bloggen att genast springa och köpa denna lilla dyrgrip, så vet jag inte mer vad jag kan göra. Skyll er själva i så fall. 

Fruktansvärd läsning

Felicia försvann av Felicia Feldt

Det här är en memoarbok skriven av dottern till en kändis, Anna Wahlgren. Det är en fruktansvärd läsupplevelse. Det var några dagar sedan jag läste den här boken, och sedan dess har jag återkommande brottats med vad jag skulle skriva. Har dessutom hunnit ha en handfull samtal och diskussioner kring boken, som väcker enormt mycket tankar och känslor. Bestämde mig sedan för att se hur andra reagerat som läst, och surfade runt bland recensionerna, bara för att hitta samma starka reaktioner. 

Mitt problem som läsare är att jag blir angelägen om ett facit. Hur var det egentligen, i familjen som utgjordes av Anna Wahlgren och hennes stora barnaskara? Och så inser jag att de nio personer som vet det, alla skulle kunna skriva varsin bok, som alla skulle rymma nio sanningar som alla skulle kunna betraktas som legitima.

Jag stör mig på det faktum att vi läsare fattar boken med ett visst mått av sensationslystnad. Följer man kommentarsfälten på nätet hittar man mycket skadeglädje, den oförfalskade njutningen över att någon som suttit på någon typ av piedestal (även om hon ifrågasatts tidigare), nu störtas ned. Jag stör mig på att jag som läsare gärna låter mig manipuleras (även om allt som står i boken har hänt) emotionellt genom att de mest avskyvärda scenerna hänger kvar i sinnet även när man läser om situationer som är mindre avskyvärda. Jag stör mig på att samtidigt som jag tycker att det är angeläget att människor får berätta sin berättelse, att barns ibland otroligt utsatta situation här får en röst, så blir jag också ett redskap för en annan persons oförsonliga hämnd gentemot sin mamma. 

När jag läser recensionerna är det lätt att hålla med om många av perspektiven. Jens Liljestrand menar i DN att om endast en tiondel av det Felicia Feldt skriver om hennes mor, så är det illa nog. Jag håller med. Dan Josefsson driver i Aftonbladet tesen att om det handlar om att fördela skuld, måste kanske författaren ge modern samma chans till distribution bakåt i historien som hon själv nu gör för att förklara sina egna trasiga relationer. Jag håller med om det också (fast det förutsätter att man vill försonas, och boken är ett slags inlägg för att ha rätten att inte försonas).

Någon säger att om författarens mamma inte varit superkändis på barnuppfostringsområdet, hade det inte blivit så stort. Sant. Någon säger att det förstås finns en alternativ förklaring till författarens skildrande av övriga syskon som destruktivt kuvade och osjälvständiga i relationen till mamman. Och visst är det så. Kanske betalar alla inblandade ett högt pris (väl- eller oförtjänt) för att den nu finns i pränt, kanske räddar den livet på någon. Det får vi kanske aldrig veta. Men alldeles oavsett mina grubblerier ovan är boken i all dess svärta och förnedring, mycket läs- och tänkvärd. Sällan har en bok väckt så mycket funderingar, och för det kan man ur ett enkelt läsarperspektiv vara tacksam för.

Konsten att ordna en bokhylla

Nej, det här är inte min bokhylla - fast visst är den läcker att se på? Faktum är att jag har en vän som färgsorterar sina böcker. Snyggt, men det känns lite tokigt. Hade en konversation om konsten att ordna bokhyllor igår på en trevlig middag hos goda vänner, och det tycks vara ett sådant där ämne kring vilket man inte så enkelt når konsensus. Ett par hade just sorterat alla sina böcker, nu står de alla i alfabetisk ordning utifrån författarens efternamns initiala bokstav. Imponerande, men vi andra undrade förstås vad som händer när det fylls på - flyttkarusellen lär bli evig och ständig. Ett tips för den som till äventyrs vill ordna det så är dock att jobba lodrätt, och inte vågrätt, ifall det finns flera bokhyllor. När det ska flyttas runt, blir det kortare avstånd och mindre stök om de ska flyttas ett stycke neråt.

Själv har jag ägnat delar av dagen åt att flytta in i en ny förvaringsmöbel, och överlag ordnat det snyggt och prydligt i arbetsrummet/biblioteket. Den glädje och inre tillfredsställelse detta frammanade, korresponderar väl med bilden här invid - däremot skulle jag aldrig kunna färgsortera mina böcker, ej heller i bokstavsordning. Nej, om dock för betraktaren en salig röra, utgör mitt system ändå en navigerbar enhet, med tematik och personliga konnotationer. Stod länge häromdagen med Kaj Björks bok om Karin Boye och Lars Björk och funderade. Det gäller att det blir rätt. Vi känner oss för just nu, jag och boken, och jag ska fråga den om några dagar hur den trivs i omgivningen. Eventuellt blir det fråga om omplacering.

Okänt om känd

Karin Boye och hennes man av Kaj Björk

Det här är en julklappsbok som jag läst korta stycken ur under många kvällar. Boken har lämpat sig väl för det, eftersom den är så faktaspäckad och detaljrik. För mig var detta en i stora stycken okänd materia i berättelsen om Karin Boye; relationen och äktenskapet med Leif Björk, en ung stundent, samt hur engagemanget i Clarté tog sig uttryck. Kombinationen av intressant personporträtt och detaljkunskaper om 1920- och 30-talshistoria gör en mycket läsvärd bok.

Läsvärt i höst

Minnen av Torgny Lindgren

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den här boken, den här upplevelsen. Att få följa med författaren i hans minnesrum, och träffa de människor och tankar han mött och umgåtts med, är som att få lov att gå in i det där märkliga, suggestiva rummet. Ett rum som bara expanderar i omfång och utrymme ju längre man vistas där. Det här är en helt underbar läsning, med ett språk som är koncentrerat som poesi, och texten väcker lika mycket känslor i en som vad riktigt bra dikter gör. När jag läser blir jag 1) tacksam för att jag inte missade boken, 2) avundsjuk på förmågan att uttrycka sig så väl och så exakt, samt 3) fylld av prestationsångest för att kunna uttrycka något vettigt om boken. Så jag slutar här.

Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött av Alex Schulman

Jag ska erkänna att jag köper den här boken i Pocket Shop i visshet om att sortera den i facket nutidsorientering. Jag har inte följt Alex Schulmans göranden i någon stor utsträckning, men har en bild av någon som är rätt elak mot andra publikt, och inte i sak utan person, vilket jag har svårt för. Så jag förväntar mig ingen stor läsupplevelse, utan bereder mig på att bläddra igenom den rätt fort för att skaffa mig en egen nutidsbild av honom. Jag har fel. Det är en stark läsupplevelse. Alex Schulman kan skriva, och han har något att berätta som är värt att läsas.

Ja, det är självcentrerat – och intressant hela vägen. Få personer som ror i land den kombinationen. Ja, det är självupplevt – och rakt, naket och ödmjukt. Ännu färre narcissister (för det är vi alla som håller på och brötar publikt) som klarar det. Ja, det är självterapi att skildra destruktivt beteende, självförnedring och förlorad värdighet – och som läsare blir man tacksam för att man får ta del av det, för det gör en lite klokare inom området människokunskap. Att läsa den här boken är som att springa en trekilometersrunda i klar höstluft i sin egen takt. Det känns uppfriskande och ger mersmak.

Min plats i Hälsingland är mina minnen och känslor

Hälsingeboken: Min plats i Hälsingland av Maj-Britt Andersson

Har man ett rejält coffee table som står stadigt, finns här boken att lägga på den. 640 makalöst vackra sidor om ett landskap både mytomspunnet och mäktigt till utformningen. Forskaren och universitetslektorn i konstvetenskap, Maj-Britt Andersson, har i denna bok gjort en djupdykning i människor, miljöer, byggnader och konstuttryck i mitt hemlandskap. Bokens foto är vansinnigt vackert, och det finns mängder av personliga och upphittade berättelser som ger konturer och liv åt historien.

Det ska sägas att jag är en smula partisk; jag har själv fått hedersuppdraget att vara en av 16 personer som fått skriva under instruktionen "min plats i Hälsingland", och min plats jag beskriver är min barndom och uppväxt samt nutida känsla för landskapet, som snarare än en enda plats utgör "min plats". Läste en kritisk och i mitt tycke njugg recensent som invände mot de många kärleksförklaringar författaren bjuder på. Men det har varit hela syftet med boken, som jag har begripit det; att sätta ord och bild på de många känslor som landskapet och dess invånare väcker, men kärleksfullt beskrivet.

Livet efter skandalen och svindlaren

Guldsot: Berättelsen om Röda Korset-bedragaren Johan af Donner av Bernt Hermele

Vilken chock det var, när nyheten kom om det stora bedrägeri som både Röda Korset och Cancerfonden blivit utsatta för. Chocken gällde både den enorma omfattningen av pengar i kombination med den ideella sfären, till ansenlig del finansierad genom insamlade medel från allmänheten, men lika mycket det faktum att skurken var en person som åtnjöt respekt, högt anseende och odiskutabelt var talangfull och kompetent.

Journalisten Bernt Hermele har i den här boken  gjort ett förtjänstfullt försök att skildra personen och omgivningen, turerna som ledde fram till avslöjdandet samt somligt av effekterna av hela affären. Hur väl personbeskrivningen stämmer kan jag inte bedöma - jag har aldrig talat med af Donner, men upplever det hela som trovärdigt eftersom det inte är någon ensidig svartmålning, utan snarare en vilja att skildra flera sidor av personen.

I alla kriser finns möjligheter till utveckling, så tillvida stämmer de gamla asiatiska ordspråken. Min egen resa ihop med Stockholms Stadsmission genom kris och utveckling gav mig en tuff, men viktig lärdom som också bekräftar tesen. Den interna kritik i Röda Korset som släpptes loss i dyningarna av skandalen har också startat ett utvecklingsarbete, som tycks angeläget. Och för alla organisationer finns lärdomar ur den här affären att dra, inte nödvändigtvis påkallat av kris. Att skydda sig mot den här typen av förslagenhet går dessvärre inte att göra helt, eftersom vi är människor, men goda rutiner, principer och policies skyddar en del. Och ett gott, kompassförankrat ledarskap tarvar alla organisationer som vill vara precis så bra som de en gång sade sig skulle bli när de startade verksamheten.

 

Milda makter en så fin bok

Med kärlek till choklad av Jeanna Kanold

Den flitige bloggläsaren uppmärksammade mitt besök på Café Kanold för ett par veckor sedan i Göteborg. Grundaren och entreprenören Jeanna Kanold skickade med mig några utsökta praliner eftersom jag var tvungen att lämna innan min lilla chokladfondue med färska jordgubbar hade hunnit komma på bordet. Så sågs vi igen på bokmässan, och jag köpte med mig denna nyutkomna bok hem. 

Och vilken bok. Jisses. Den här är lite som vad Kött av Håkan Fällman var - en uppenbarelse. Man kan inte sluta läsa, och den är lika innehållsligt matig som utsökt vacker i sin formgivning och sitt foto. Dessutom blir det personliga tilltalet (som inte alltid lyckas när andra försöker sig på det) väldigt tilltalande, efter att ha tagit del av hennes personliga berättelse som också finns i boken om hur hon kom att bli chocolatier och föra det ärorika släktnamnet vidare tillsammans med sina döttrar.

Dessutom är den oemotståndligt uppmanande för en som tycker om att baka; här finns inga krångligheter, inga recept som enbart utbildade konditorer skulle klara av - tvärtom ropar alla recepten med hög röst: Prova mig - nu. Bjöd hem fikagäster i eftermiddags för att ha en ursäkt att prova ett recept - och det fick bli Dianas chokladbullar - uppkallade efter en av döttrarna. Fick ta en sväng förbi en kvalitetschokladinrättning här i stan och köpa krossade kakaobönor på lösvikt - mer krångligt än så blev det inte. Detta som smaksättning jämte mortlad kardemumma i degen som i övrigt var som en vanlig bulldeg, samt en fyllning på smör, kanel, kakao och rörsocker, renderade två tjog helt underbara bullar. Måste smakas, för att travestera fastighetsmäklarna. Nu dags att fundera på vilket recept att prova härnäst.

Utflykt till Göteborg

Tillbaka hemma efter en lång dags färd. Klev upp tidigt och satte mig och barnen på tåget mot Göteborg. De fick dock kliva av en station innan för att bli upphämtade av sin mormor. Anlände bokmässan vid lunch och påmindes om vilket inferno det är. Fantastiskt. Galet. Jobbigt. 

Var naturligtvis och inspekterade min bok, som fanns i Nordiska Oberoende Förlags Förening, eftersom mitt förlag detta år inte körde egen monter. Kändes roligt att se den, och samtidigt får man perspektiv på mässan när man inser hur otroligt mycket böcker det finns. Köpte bl a till mig själv en om choklad samt notläsning...

Åt en god salladslunch (imponerad över att en plastförpackad Ceasarsallad lyckades bli så väldigt bra) och kryssade sedan runt i vimlet ett tag med allt tyngre packning. Men att vara drygt en och en halv meter lång är inte optimalt - när det är så mycket folk och så många "happenings" i form av olika celebriteter som framträder i montrar med lite plats, uppstår raskt djungelns lag och den tunna fernissan av civilitet brister snabbt. Hårda armbågar, väsk-prejande och skoavtryck ovanpå mina skor. Det fick bli en fikapaus där jag fick pusta ut och fick dessutom tag på en av de godaste bullar jag ätit. Den kallades Gosebulle, vilket kändes genuint fånigt, men oj, vad god. Ett centrum av rabarber, i övrigt smörig och god i brödet. 

Blev intervjuad en halvtimme i Axess montor av Lotta Gröning. Hon sade att hon tyckt det var väldigt roligt att läsa boken, och vi fick ett bra samtal utifrån den, även om den höga ljudnivån gjorde det svårt att formulera sig precis så där koncist som man vill - märkte att jag blev lite påverkad av att inte "höra" de egna tankarna.  

Tog sedan tåget norrut igen, och fick lyckligtvis tillbaka barnen.  Rätt mysigt det här med tåg. Var lite rättmätigt gnäll när vi skulle lämna den ombonade tillvaron på tågsätena och ge oss ut i kvällkylan, men hem kom vi i alla fall. Nu: Sovdags.

Premiärbok!

Ikväll släpptes min nya bok med på ett mingel med kafferep och miniseminarium, och det skedde tillsammans med ett rejält stort och underbart trevligt sällskap. På scenen för att kommentera och resonera förutom mig var Annika Rembe, Svenska Institutet, Jan Edling, Vinnova, Minna Ljunggren, statssekreterare hos migrationsministern, Olle Wästberg, tidigare bl a Sveriges generalkonsul i New York, Johanna Nilsson, grundare av Herringbone samt Futura Factory, samt Åke Daun, professor emeritus i etnologi.

Boken som jag nu hoppas kan ge många en bra läsupplevelse, och en och annan ny tanke, finns nu tillgänglig i näthandeln och bör också börja dyka upp i fysisk bokhandel också. Har förärat den en egen hemsida, som heter framtidsland.se där jag samlar information om kommande events kring boken samt kommentarer, recensioner mm. Välkommen!