Tove Lifvendahl – hemsida och blogg

Fettisdagen approaching

Jorå, jag har ätit semlor redan, faktiskt flera veckor sedan den första slank ner. Idag blev det två - dels gjorde vi i ordning sonens egenbakade från förskolan och provsmakade under stor beundran, dels blev det eftermiddagste med semla på stan, Landings närmare bestämt. De är stabila, men till veckan har jag bestämt fikaträff med en riktig connaisseur - vi semmelfikar årligen och jag ser fram emot avsmakandet av en semla som renderat högt betyg i UNT:s stora test.

Det finns inga genvägar till en riktigt god semla, men däremot kan en medioker version ändå smaka okej om den äts som hetvägg (har via Twitter fått lära mig att sluta säga "semla med hetvägg" när man åsyftar att man lägger bullen i en djup tallrik med varm mjölk, ety då heter hela rätten kort och gott hetvägg. Skönt att efter säkert 30 års användning av begreppet äntligen få säga rätt). Ett annat ofog jag ägnade mig åt under uppväxten var att strö socker och kanel på hetväggen. Det gör jag numera mycket sällan, men man bör ändå känna till möjligheten.

Masterclass om givandepsykologi

Idag arrangerade Frivilligorganisationernas Insamlingsråd en Masterclass i två sessioner med professor Adrian Sargeant, verksam vid Fundraising Center on Philantropy, Indiana University, och världens ende professor i fundraising. Inom denna sfär välkänd forskare, författare, föreläsare och konsult. Han har bl a arbetat i flera år med Institute of Fundraising i Storbritannien, är professor vid Bristol Business School (UK), och Adjunct Professor vid Australian Centre for Philanthropy and Nonprofit Studies, Queensland University of Technology, Brisbane.

Dagens första session handlade om givarlojalitet och de underliggande faktorer som påverkar människors givandebeslut. Den andra hade fokus på filantropiskt beteende och psykologiska funktioner kring givande, och undersökte även det identitetsskapande som uppstår ur relationen till den mottagande organisationen, och som därför kan fångas upp och förstärkas.

Det var verkligen givande och intressanta timmar, en heldag totalt, och gav många nya tankar kring egna och andras beteenden. Frågeställningarna är verkligen generiska, och kan lätt appliceras på många situationer som handlar om att skapa relationer - givare-mottagare, organisation-enskild i målgruppen, kund-företag, B2B - i grunden är vi, som Sargeant, konstaterade, alla människor, och även om man får vara uppmärksam på att exempelvis innehållet av moralbegreppet skiljer sig åt i olika delar av världen, finns det vissa saker som förenar alla; det faktum att vi är sociala varelser och att andra människor påverkar våra handlingar och beslut.

Det är dessutom alltid en inspiration att höra duktiga och substansiella föredragshållare på engelska som har språket som modersmål. Att engelskfödde Sargeant dessutom har en presentationsteknik som värdig en från barnsben tränad amerikan gjorde inte saken sämre. Det var storytelling, närvaro och good food for thoughts i ett. 

Mina hjärtans dag

Har tillbringat mycket tid med mina hjärtan idag; började födelsedagen med att få sång och uppvaktning på sängen. Efter den starten kunde dagen bara bli bra, och jag gav mig själv (med bistånd från maken) i present att följa med äldste sonen på hans förskola idag och hälsa på. Hade några underbara timmar på min gamla arbetsplats och njöt av sällskapet med barnen, deras fantastiska lärare, och den glada, finurliga och roliga miljö en bra förskoleverksamhet utgör. 

På eftermiddagen var det inbokat 1- respektive 3-årskontroll på BVC för pojkarna, därefter lite födelsedagsfika med hembakade cupcakes med blåbär och vit choklad (goda). Kvällens middag intogs på Hambergs Fisk, denna förtjusande pärla i restauranghavet.

När man blir äldre utgör presenter inte längre samma starka fokus som i yngre år, och definitivt inte när man har fått barn och till på köpet har en son som fyller år dagen efter en själv. Det är möjligen en fråga när man har födelsedagar som slutar på en nolla, vilket inte är fallet nu. Så jag har nog inte riktigt smält den present jag fick i morse; som innebär ett fallskärmshopp. 4 000 meters höjd.

Knepig skattereform

Tillbringat dagen i huvudstaden med att kryssa mellan jobbmöten och styrelseuppdrag. Bl a deltog jag en kort stund på Svensk Insamlingskontrolls årliga informationsseminarium. Svensk Insamlingskontroll är en partsgemensam organisation som ägs av Far, Svenskt Näringsliv, LO, TCO och Saco, och jag sitter i styrelsen för Svenskt Näringslivs räkning. Seminariet var riktat till de som är 90-kontoinnehavare och innebar en genomgång av året som gått, samt informationsdelning från kansliet. Därtill fick vi en information av Kristina Lundqvist och Bengt Doyle från PwC, om hur det sedan nyåret införda skattereduktionen för gåvor fungerar. Eller är tänkt att fungera. Eller kanske kommer att fungera.

Klart är att det förslag som i grunden syftar till att förenkla givandet från allmänheten till ideella organisationer, är knöligt, begränsat och vagt. Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att intentionen är aldrig så god, men kriterierna för att bli godkänd för att bli mottagare av gåvor som omfattas av reduktionen för givaren, inte är solklara utan föremål för tolkning. Dessutom innebär det en rejäl administration, som man nästan skulle kunna likna vid ett helt separat lönesystem, eftersom det måste gå att singla ut dessa medel från andra insamlade, och de som har givit måste också kunna kontaktas för uppföljning. Denna apparat lär göra det hart när omöjligt för mindre organisationer att mäkta med byråkratin.

Och så har vi själva pengen - man kan få max 25% skattereduktion och maxbeloppet är 1 500:-. Gåvan ska vara på 6 000 kronor för att reduktionen ska lösas ut, och kan inte delas mellan flera organisationer, utan måste ges till en. Ja, ni fattar. Det bidde inte mer än en tummetott denna första omgång, men jag hoppas att envisa personer och organisationer ger sig i kast med att pröva systemet så att vi inom kort kan få fram konkreta och verklighetsbaserade förslag till förändringar och förbättringar. 

Studsade sedan iväg till styrelsemöte med Ung Företagsamhet, där jag är vice ordförande i den nationella styrelsen. Fick idag se det nya läromedel som vi i samarbete med Natur och Kultur har tagit fram, och som jämte lärarhandledning ska göra resan med UF-företagandet och förståelsen för företagshantverket begripligt och lockande. Ett litet bidrag i bokflödet, men ett stort steg för vår organisation. 

Nu under våren pågår regionala UF-mässor runt om i landet. Ett varmt tips är att besöka dem - för inspiration, kunskap och ett och annat fynd. Den nationella mässan avgår på Stockholmsmässan den 14-15 maj, och den är också öppen för nyfiken allmänhet. En liten tillbakablick på 2011 års olika företag och entreprenörer gör en barnsligt förtjust i vad lite kreativitet och mod kan ställa till med...

Gnistrande snö och jubileumsplanering

Äntligen riktig vinter, även här i Uppsala! Var ute och promenerade på väg till ett möte ikväll och det var så där tyst och stumt, lite lätt knarrande under fötterna och så alldeles gnistrande snötäcken. Jag tycker ju att om det ändå måste vara kallt, ska det vara vitt och torrt. Har ägnat dagen åt barnen, tvätt, disk, sortera papper (märkligt vad de lätt lägger sig på hög) matlagning (det blev tryckkokaren igen...), jobb och så en liten kvällsaktivitet med en damförening som har studentikosa rötter, som jag är medlem i. Planering inför jubileumshögtid pågår. Den där föreningen är något av det bästa jag tagit med mig som alumni - en gemenskap där vi bevarar det absolut bästa och roligaste från studenttiden - den goda samvaron och guldkanten. 

Fruktansvärd läsning

Felicia försvann av Felicia Feldt

Det här är en memoarbok skriven av dottern till en kändis, Anna Wahlgren. Det är en fruktansvärd läsupplevelse. Det var några dagar sedan jag läste den här boken, och sedan dess har jag återkommande brottats med vad jag skulle skriva. Har dessutom hunnit ha en handfull samtal och diskussioner kring boken, som väcker enormt mycket tankar och känslor. Bestämde mig sedan för att se hur andra reagerat som läst, och surfade runt bland recensionerna, bara för att hitta samma starka reaktioner. 

Mitt problem som läsare är att jag blir angelägen om ett facit. Hur var det egentligen, i familjen som utgjordes av Anna Wahlgren och hennes stora barnaskara? Och så inser jag att de nio personer som vet det, alla skulle kunna skriva varsin bok, som alla skulle rymma nio sanningar som alla skulle kunna betraktas som legitima.

Jag stör mig på det faktum att vi läsare fattar boken med ett visst mått av sensationslystnad. Följer man kommentarsfälten på nätet hittar man mycket skadeglädje, den oförfalskade njutningen över att någon som suttit på någon typ av piedestal (även om hon ifrågasatts tidigare), nu störtas ned. Jag stör mig på att jag som läsare gärna låter mig manipuleras (även om allt som står i boken har hänt) emotionellt genom att de mest avskyvärda scenerna hänger kvar i sinnet även när man läser om situationer som är mindre avskyvärda. Jag stör mig på att samtidigt som jag tycker att det är angeläget att människor får berätta sin berättelse, att barns ibland otroligt utsatta situation här får en röst, så blir jag också ett redskap för en annan persons oförsonliga hämnd gentemot sin mamma. 

När jag läser recensionerna är det lätt att hålla med om många av perspektiven. Jens Liljestrand menar i DN att om endast en tiondel av det Felicia Feldt skriver om hennes mor, så är det illa nog. Jag håller med. Dan Josefsson driver i Aftonbladet tesen att om det handlar om att fördela skuld, måste kanske författaren ge modern samma chans till distribution bakåt i historien som hon själv nu gör för att förklara sina egna trasiga relationer. Jag håller med om det också (fast det förutsätter att man vill försonas, och boken är ett slags inlägg för att ha rätten att inte försonas).

Någon säger att om författarens mamma inte varit superkändis på barnuppfostringsområdet, hade det inte blivit så stort. Sant. Någon säger att det förstås finns en alternativ förklaring till författarens skildrande av övriga syskon som destruktivt kuvade och osjälvständiga i relationen till mamman. Och visst är det så. Kanske betalar alla inblandade ett högt pris (väl- eller oförtjänt) för att den nu finns i pränt, kanske räddar den livet på någon. Det får vi kanske aldrig veta. Men alldeles oavsett mina grubblerier ovan är boken i all dess svärta och förnedring, mycket läs- och tänkvärd. Sällan har en bok väckt så mycket funderingar, och för det kan man ur ett enkelt läsarperspektiv vara tacksam för.

Katter och kalops

Gjorde kalops till middag idag. Använde tryckkokaren igen - det blir vinst varje gång. Inser att det blir lite märkligt att skriva om katter i nästa andetag, men kalopsen gjordes på fin högrev och våra katter lever alltjämt i högsta välmåga. Deras goda hälsotillstånd är nu verifierat efter förmiddagens hembesök av veterinär som besiktigade och vaccinerade. Det där med hembesök är ett varmt tips för er husdjursägare utan bil - otroligt smidigt. Det var inte så lätt att hitta sådana som gör hembesök dock - ringde först ett par veterinärer som enbart gjorde hembesök för hästar, kor och liknande. Men det enda nötkreatur närvarande hemma hos oss idag hamnade som sagt i tryckkokaren ihop med lagerblad, kryddpeppar och grönsaker. 

Försvarade sin plats - går vidare till andra chansen

Har följt KD:s riksting på Twitter och nyheterna idag. Konstaterar att landets trevligaste partiledare, Göran Hägglund, sitter kvar efter att ha vunnit omröstning mot Odell med 198-88. Men det räcker inte med att vara sympatisk, vilket de 3,6% i stöd som partiet får i opinionsmätningarna visar. Ska bli spännande att se om det kan bli en nytändning i partiet efter denna batalj, som man ändå får beteckna det hela som. Det finns förstås en alternativ förklaring, och det är att det inte finns några marknadsandelar att ta för ett parti med konservativ profil. Så tror jag inte att det är, men ska det bli något åka av tarvas förmåga hos partiet att anhängiggöra relevansen av sig själv, och den förmågan har hittills varit för svag. Som man säger; gör om, och gör bättre. 

För vanlighetens skull

Mycket talande att Stefan Löfven i berömmande ordalag framhålls som så "vanlig". Only in Sweden. Vi gillar lika. I en annan kultur kanske man hade lyft fram honom som en kandidat för att han sticker ut, är annorlunda och vågar gå sin egen väg. Det skulle man förvisso kunna säga om Löfven utan att skarva. Han har inte alltid gjort det som varit mest opportunt popularitetsmässigt, utan vågat stå för en mer obekväm linje. Det hoppas jag blir hans melodi i hans nya uppdrag. För övrigt är det alltid kul när det kommer in människor i politiken som känns som hela och jordnära människor - oavsett vad de har för åsikter, eftersom partiväsendet mår bra av det. Och jag räknar Stefan Löfven till den kategorin.

Dagstur till Jämtland

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Flög imorse upp till Jämtland och landade på Frösö flygplats. Det var helt sagolikt vackert, går nästan inte att återge. Mängder av snö på skogslandskap samt 21 graders kyla, skapade ett vinterlandskap som var ett konstverk. Varje träd blir så vackert i sig, och solen bidrog till att både träd och små snökristaller i luften gnistrade. 

Medverkade idag på ett lunchseminarium för lärare och talade om min bok. Blev mycket rörd efteråt då en person kom fram till mig, uppenbart rätt tagen och sa "du sätter ord på något som jag upplevde på 70-talet men inte kunde formulera för mig själv. Det gör ganska ont när jag tänker på det". Varje gång jag talar finns det alltid en eller flera som kommer fram och vittnar om egna erfarenheter av det aktiva ointresse jag beskriver för den utvandrades erfarenheter - och det spelar ingen roll var i landet man befinner sig. Berättelserna går igen.

Men det var annars ett mycket upplyftande seminarium, där lärare och företagare talade om det gemensamma intresset att nå bättre samverkan med varandra, och mer utbyte - för elevernas skull (och i förlängningen hela landets utveckling). Kändes så viktigt att den där dialogen får utrymme, men min gissning är att det fortfarande finns många stuprör runt om i landet mellan dessa centrala utvecklingskrafter.

Reste hem igen när solen började gå ner, och tog detta kort genom flygplansfönstret. Instagram-tjänsten gör att man kan lägga till lite extra dramatik i ljuset, men även i "naturellt" skick var vyn anslående. Nu åter i mer modesta snö- och köldförhållanden.