En del föräldrar brukar ibland säga något i stil med att "vad gjorde man innan man fick barn?", och den frågan avser för det mesta inte något okunnigt tillstånd om hur konceptionen går till, utan en mer filosofisk/existentiell fundering om hur vardagen tedde sig i barnlöst tillstånd. Svaret är: man sov. Man sov längre och på andra tider på dygnet än med små barn. Efter några dagars frånvaro från de små, är man plöstligt tillbaka i gamla vanor av att vrida lite på dygnet, vara ute och sudda och sedan sitta och blogga mitt i natten, för att därefter sova resten av natten fram på ljusa dagen.
Följaktligen blev det brunch på samma favoritställe igen idag, även om klockan var så mycket att personalen envisades med att kalla det lunch. Halkade runt lite i det kvarvarande snögloppet och landade på eftermiddagen på Harrod's Terrace Bar för Afternoon Tea. Det var förhållandevis ganska lite folk ute idag, och rean på varuhuset tycktes över, så det var behagligt att strosa runt lite i detta nutidsmuseum och begapa vackra ting, kläder och människor. Och mat. Den saluhallen får en verkligen att tänka att maten är vacker, och konstfullt arrangerad.
Som bildvalet redan avslöjat, blev det sedan bio på Odeon på Leicester Square. Jag har redan hunnit läsa ett femtontal artiklar om The Iron Lady - filmen alltså - så jag försökte bemöda mig om att inte ha dem för mycket i bakhuvudet när vi bänkade oss i den stora salongen. Det var ganska glest på 18-föreställningen, salongen var inte ens fylld till en tredjedel, så det var inga störande ljud från omgivningen (jag börjar verkligen bli till åren). Det är en fin film, en rörande och snyggt berättad historia om en av västvärldens mest betydelsefulla politiker - i synnerhet den åldrade människan bakom den tidigare politikern. Alla goda och dåliga invändningar mot filmen har redan diskuterats, och somliga kan man instämma med. Meryl Streep är värd varenda lovsång. Filmen ger ingen helhetsbild. Filmen gör inte Thatcher rättvisa. Filmen gör inte det brittiska dåtidssamhället rättvisa. Filmen ger ingen tydlig bild av vad hon uträttade som politiker, osv osv osv.
Sant - men sådana invändningar handlar kanske mer om vilka förväntningar man har. En spelfilm som ska gå på biograferna kommer att lägga tonvikten vid delar som inte är fallet i de dokumentärer som har andra ambitioner. Någon höger- och vänsterbalansakt tycker jag heller inte är nödvändig för att skapa ett sevärt resultat. För mig var detta en bra påminnelse kring 1) det oerhört banbrytande i att hon i egenskap av kvinna tog den position hon gjorde, och alldeles tveklöst i kraft av sin kapacitet, kompetens och karaktär, 2) något av den dåtidshistoria som 1970- och 1980-talet utgör, samt 3) den smärta och sorg som följer av förlusten av en livspartner, samt den obarmhärtighet som följer av sjukdomstillstånd som angriper hjärnans funktioner. Sämre behållning kan man ha av en film. Och 4) den får en nästan, fast bara nästan :-) , att tänka att man borde engagera sig politiskt, samt 5) manar en att se den osedda DVD-dokumentären om Thatcher som ligger och väntar i högen (vilket inte kommer att förta beundran för hennes insatser men väl avstyra tankarna som nämndes i punkt 4)).
Efter en ganska lång promenad - inte i avstånd, men i tid - strosade vi förbi Jamie Olivers italienska restaurang, och hade då uppbådat tillräckligt mycket tid sedan eftermiddagsteets fröjder och bio-popcornen, för att sitta ner i baren och vänta på ett ledigt bord. Antar att det får kallas någon slags stargazing - men man får väl ge de entreprenöriella krögarna lite återgäldning för att de underhåller oss hemma i svensk tv.
Om betyget var lite återhållsamt hos Ramsay igår, kan jag verkligen ge de mest helhjärtade rekommendationer idag. Så bra. Provade diverse antipasto till förrätt; kallskuret och grönsaker, alltsammans så bra det bara kan bli. Pastan till varmrätt var perfekt al dente och smakerna jättefina. Tiramisun som jag inte hade beställt men smakade lite på var nog en av de bästa jag provat. Dessutom med ett prisläge som är helt överkomligt och verkligen gav bra valuta för pengarna. Jamie's Italian finns på många ställen i England och den vi åt på ligger vid Covent Garden, på Upper St Martin's Lane. Rekommenderas varmt.
