Fortsätter mitt gnällande (det är så lätt när man väl har börjat...) och undrar hur det kan komma sig att förskolan rent generellt betraktas och lyfts fram av politiska beslutsfattare som en viktig och angelägen verksamhet där man stimulerar barnens utveckling på ett kroppsligt, intellektuellt och socialt plan genom lek, lärande, samvaro och vila - medan samma omhuldade verksamhet vid ankomsten av ett småsyskon plötsligt övergår till att bli en förvaring som ska ransoneras och begränsas? I Uppsala har det till och med igår erbjudits 15h barnomsorg/vecka för storasyskonet när småsyskonet är hemma med förälder. Från och med idag har ett politiskt beslut gjort att det höjs till 20h/vecka. Det som verkar vara ett galaktiskt stort beslut för politikerna är ett mycket litet steg för en barnfamilj...
Dessutom undrar jag varför politikerna anser att det ska vara tillåtet att köpa leksaker till barnen men förbjudet att betala förskolan (givet att de är beredda att erbjuda tjänsten) för att barnet ska kunna stanna ett par timmar till i en verksamhet som föräldrarna så tydligt ser stimulerar barnets utveckling på alla tänkbara plan? Jag respekterar att folk tycker olika, både när det gäller synen på barnomsorg och på skattefinansieringen av densamma, men föredrar en argumentationslinje som är konsistent. Just nu hänger det inte alls ihop.
