Ägnade hela gårdagen till att resa, med start vid 07.30-tiden. Skulle flugit från Arlanda vid 10, men på grund av missad slot-tid, kom vi iväg en timme senare. Eventuella farhågor om att sitta på flyg i nästan fyra timmar (som således blev fem), blev inte besannade i särskilt stor omfattning. En leende flygvärdinna konstaterade när vi klev av på flygplatsen i Heraklion, Kreta, att "ni slocknade alla fyra". Därefter blev det transferbuss i ytterligare 2,5h, till Makrigialos på den sydöstra sidan av ön.
Har nu familjesemestrat en dag enligt konstens alla regler. Med en 2,5-åring finns anledning att hänga på somliga av de aktiviteter som ordnas, och det är bara att imponeras över hur väl ordnat och genomtänkt det är. Satt på förmiddagen under segeltaket på babypoolen och hade det skönt i solen, och just då var det tillräckligt få barn där för att man ändå skulle hinna höra sina egna tankar en stund. Följer mest på Twitter efterdyningarna av Utöya, som känns otroligt avlägset både i tid och rum - det här är liksom en annan värld. Läste i tidningarna att en psykolog rekommenderade föräldrar att berätta för barn i skolålder vad som hänt, men att om möjligt avhålla barn i förskoleålder från informationen. Och när man ser de talrika barnen här, är det lätt att instämma.
Ving kör ett genuint skandinaviskt koncept, och barnaktiviteterna växlar således på svenska, norska och danska. Finska är lite svårare att integrera, men under sångstunden idag fick barnen även sjunga Jaakko kulta (Broder Jakob). Och mer än lite fin barnsång på norska behövdes inte för att jag skulle behöva torka tårarna, vid tanken på de barn som inte fick bli stora. Och ändå mera ofattbart är ju tanken på att även gärningsmannen en gång varit ett litet värnlöst barn.
