Kväll i Taipei igen, efter en lång och innehållsrik dag. Jag och minstingen lämnade en hårt arbetande man på hotellrummet och gav oss av ut på egna äventyr. Bestämde mig för att lära känna tunnelbanan, som Lonely Planet gjort reklam för. Och det var inte utan anledning. Den var enkel att navigera i, modern, smidig, i tid och fräsch. Biljettsystemet logiskt och enkelt. Allt som man är van vid att tunnelbaneresandet inte är. Plötsligt framstod den moderna västvärlden och tillvaron hemma som något mycket daterat, med smutsiga, skräpiga och illaluktande vagnar, tunnelbanestationer och uppgångar. Här låg inte ett skräp på backen, och mängden resenärer som rör sig är ändå många gånger fler. I en tunnelbanestation hölls någon form av vernissage i en gångtunnel, inramad konst som hängde på vanliga krokar med små förklarande lappar. Där, liksom på många andra ställen i tunnelbanan, stod lådor med gröna växter planterade. Till och med i grenen barnvänlighet fick Sverige stryk. Alla tunnelbanestationer utrustade med rulltrappor (uppåtgående) och hissar. Överallt skyltar om toaletter med skötbord samt särskilda amningsrum. Och – jodå – toaletterna var fräscha, rena och luktfria. Ja, ni märker att jag är betagen.
Första resmålet var Chiang Kai-shek Memorial Hall, eller rättare sagt platsen för densamma. Det är ett 250 000 kvadratmeter stort torg, där det stora monumentet tronar på ena sidan, och på dess båda andra sidor nationalteatern respektive den nationella konserthallen. Torget utgör verkligen en folksamlingsplats – och överallt håller små och stora grupper av barn och ungdomar på att träna dansnummer, varierat från massuppvisningsstil till Falun Gong-trummande, hip hop och street dance. Framför monumentet utgör en stor rad med tält en allé som på ömse sidor om gången fram till byggnaden erbjuder mat, tävlingar, lotterier och andra förnöjelser. Tusentals stolar finns utställda, och längst framme vid monumentet pågår ett program, som låter som en recitation av något slag, en man står och ropar ut budskapet med tre unga gymnaster bakom sig som gestikulerar. Först trodde jag att det var teckentolkning, men det är snarare ett slags illustration. Den enorma högtalarvolymen gör det omöjligt för mig att gå särskilt nära, eftersom jag är rädd om både sonens och min egen hörsel. På avstånd låter det märkligt, ekot gör att det blir lite som dvärgens baklängestal i Twin Peaks. 89 steg upp för att komma nära den gigantiska bronsstatyn blir det heller inte med barnvagn, men det gör inte så mycket – den tydliga skuggan av statyn ger ett tydligt intryck ändå.
Vi strosar runt på torget och tittar på folk, fotograferar lite och alla man frågar om lov, ställer med glädje upp och poserar, samt skrattar förtjust när de får se resultatet.
Efter denna våg av intryck är det dags för nästa, så vi tar ånyo tunnelbanan och åker till Longshan Temple. Det är inte det största eller märkvärdigaste templet, men guideboken lovar en särskild intensitet och känsla som gör att folk återkommer. Och visst är det speciellt. Trots att det inte är någon av de tre tidsutsatta bönestunderna är det mängder av folk, ett pulserande flöde som bär på rykande rörelsepinnar, mat, blommor, och de ber, nynnar, bugar. Över hela platsen som vi inte utforskar utan sätter oss ner och tittar på, ligger doften av rökelse. Måste hitta något bra ställe att läsa på om ritualerna med mat, som jag försöker förstå. Stora bord står uppfällda och dit bär man röda tallrikar med mat, och det är färsk frukt, konserver, nudlar, och allt möjligt annat som jag inte kan se. Först tänker jag att man lämnar det som en slags offergåva, men så ser jag att folk kommer tillbaka och bär bort det igen. Hittade inget ”system” som jag kunde begripa, men nyfiken är jag.
Efter tempelbesöket går vi runt i kvarteren runt omkring, som är den gamla stadsdelen. Här går jag länge i en matbasar, som skulle kunna vara Dihua Market, men riktig säker är jag inte.
Det är i alla fall en stor basar som har livsmedel som bas, men ju längre man går där, desto mer inser man att det nog bara är vitvaror man inte hittar där. Som vanligt är det fascinerande att strosa på asiatiska matmarknader, och man uppbådar all ansträngning för att inte se äcklad ut när man håller på att springa in i en upphängd hög med tarmar. Här varvas underbara frukt- och grönsaksstånd med tupphuvuden på rad, inälvor och annat som inte känns särskilt aptitligt. Så dyker det upp en liten bod med kläder mitt bland allt, eller knivar och knivslipning, eller någon slags isoleringsväv att köpa i metervara.
I ena ändan av marknaden finns en liten snabbmatsrestaurang, en sådan där som består av tre bord med plastpallar, en stor stekpanna och disken i plastbaljor på marken. Det doftar gott, och jag ser att det tillreds fried rice som är en favorit, så jag slår mig ner. Jag tillfrågas om jag vill ha räkor i, och det vill jag, så en näve råa räkor slängs i en korg som stoppas ner i kokande vatten, och någon minut senare finns en hög nykokta räkor som sedan gör de andra ingredienserna sällskap. Allt ser fräscht och rent ut, och det smakar riktigt bra. Sonen äter med god aptit han också.
Lite shopping blir det i tunnelbanans marknad – vid den stationen finns en gigantisk underjordisk stad, där man bland annat kan köpa roliga presenter till den i Sverige kvarvarande storebrodern. Strosar runt där nere och hittar liksom flera världar – skönhetssalongen där damer får oönskad ansiktsbehåring borttagen med hjälp av någon slags gummisnodd som spänns och får man gissa, drar ut hårstråna, massage av ansikte och huvud, hårsalong. En slags hall som är möblerad som en bingohall erbjuder karaoke, och alla sitter och äter i skolsittning och tittar på, samt väntar på sin tur. I en annan del av staden under jorden är det riktig pensionärsdans, med orkester och dans och flera hundra pensionärer som fikar, tittar och sover lite. Jag känner mig som en slags Alice i Underlandet, och undrar om jag någonsin kommer upp ur kaninhålet igen.
Men det gör vi, och efter en snabb sväng tillbaka på hotellet för att hämta upp vårt ressällskap, bär det så äntligen iväg till Taipei 101 med hjälp av tunnelbana och buss. Taipei 101 var under fem år världens högsta byggnad, och kan alltjämt ståta med att ha världens snabbaste hiss. Vi köar, men det går rätt fort, och snart susar vi upp – 89 våningar tar 37 sekunder. Utsikten är hisnande, trots att det är disigt. Alltid häftigt att se en stad ovanifrån, och man blir varse hur stor och tät Taipei är.
När vi har kommit ner igen har det börjat regna, så vi tar en taxi tillbaka till våra kvarter där vi äter underbar barbeque på ett ställe som kallar sig Kanpai (japanska för Skål!)– Japanese Teppanyaki, men det är snarare koreansk grill som tycks dominera. Det är Halloweendekorerat, liksom många andra delar i staden, och ljudnivån är hög och stimmig. Varje gång det anländer eller går gäster ropar dessutom hela personalen för allt vad de är värda, och eftersom vi sitter nära dörren får vi liksom extra allt. Men supergott är det, och mätta och nöjda flanerar vi sedan hemåt, med några besök på ett par av alla kvällsöppna butiker. Imorgon blir det tidig avfärd till Hsinchu, där vi kommer att tillbringa tiden fram till fredag.
