Det är både plågsamt och tröttsamt att följa socialdemokraterna just nu. Med vetskap om hur starka enheter och gemenskaper partier utgör, är det som att bevittna en halvbekant familj i kris - man lider med dem, men kan bara just betrakta.
Kanske blir Håkan Juholt historiens mest kortlivade partiledare på posten. Det vore trist för honom, men alternativet framstår just nu som sämre; en långdragen plåga där han aldrig kommer att ges möjlighet att starta om, utan ständigt hamnar i samma defensiva läge. Han slår en som en person som kommer att göra fler misstag om han fortsätter. Som någon konstaterade - var och en för sig inga allvarliga saker, men sammantaget duger det inte.
Det är mänskligt att fela, och han verkar vara mer impulsiv än kontrollerad. Då händer lätt sådant, hur goda medarbetare man än omger sig med. Min tro är att han inte kommer att ges möjlighet att bygga upp det förtroendekapital han skulle behöva, för givet hans historik nu kommer vartenda kommatecken att prövas i sanningskommissioner bland allmänhet och massmedier, och frågan om folks förtroende för honom blir ett stående inslag i samhällsdebatten snarare än något politiskt innehåll.
På socialdemokraternas hemsida kan man gå in och göra en egen knapp. Så länge man inför utsikten att tänka på hur det relevanta budskap partiet står, eller borde stå för, lyder, bara kommer att tänka på partiets riktningslöshet, ledarlöshet, kris och sammanbitna, extrasammanträdande ledningspersoner, har partiet ingen legitimitet i sig självt. Ett skal som söker en uppgift. Det tarvar drastisk förändring. Det är ett omänskligt tryck på Håkan Juholt just nu. Frågan är hur mänskligt det är att låta honom fortsätta så här.
