Ja, det är inte ofta man kan blogga om en hockeymatch man har varit på. För mig var det 19 år sedan sist, då jag såg den tredje finalmatchen mellan Brynäs och Luleå på Gavlerinken. Man får välja matcherna med omsorg. Ikväll spelade Linköpings Hockey Club mot Djurgårdens IF på Hovet. Båda lagen såg det som en ödesmatch för att undvika kvalserien med risk att åka ur elitserien - och båda försöker ta plats 8 och därmed få spela slutspel (den sista meningen har jag fått berättat för mig, så inga följdfrågor tack).
Var där ihop med ett gäng kollegor, varav en faktiskt är ordförande i LHC och därför vår värd, och innan matchen fick vi möjlighet att tala både med klubbdirektören och sportchefen. Otroligt intressant att höra både hur man sköter en klubb, som ju också innebär en del företagsverksamhet i syfte att erbjuda service och intäkter åt klubben/lagen, och också från sportchefens sida hur man tänker när man sätter samman ett bra lag. Den korta föreläsning vi fick borde varje chef ha nytta av, för det är generisk ledarskapskunskap. Och verkligen inget fluff, utan konkret och tydligt, erfarenhetsbaserat.
Efter en klassisk sportmiddag - pytt-i-panna - var det dags att gå in i hallen. Det är onekligen en stark och maffig känsla att befinna sig på läktaren när det blåser upp till viktig match. Adrenalin, spänning, nerver och en hel del testosteron i luften. Mer spända käkar än avslappnade leenden. Otroligt häftigt när Djurgårdens hejaklack svepte över hela hallen med full styrka. Mindre imponerande när den lilla klicken LHC:are höll på, men icke desto mindre trofast och innerligt. Som en David i täckjacka mot Goliat iförd ståldräkt. Men nu väntar två hemmamatcher för LHC, och där lär de få mer högljudd support än idag.
Det var mycket pang för pengarna; jädrans vad de får tåla tacklingar och smällar i rinken. Dessutom blev det oavgjort 1-1, så vi hann med en förlängning på fem minuter och därefter några straffar, där Djurgården avgjorde segern. Jag satt som förhäxad under alla perioderna, ty det är nog en av de bästa publiksporter man kan tänka sig, och spelet pendlar snabbt. Ihop med den där suggestiva upplevelsen av alla fans och dryga 8 000 personer fokuserade på samma sak, var det en riktigt häftig upplevelse. Jag vet inte om det kommer att göra mig mer intresserad av hockey, men däremot kan jag tänka mig att gå på match igen. Inom kortare tidsrymd än 19 år.
