Hörde ifrån angränsande rum debatten i Kvällsöppet ikväll rörande amning. Såg någon på Twitter bojkotta programmet, med hänvisning till att det är ett privat beslut. Det håller jag med om, men inte att amning inte är något som kan debatteras. För jag kan också vittna om attityder, inte bara hos vårdpersonal, utan hos välmenande omgivning, som gör det svårt att inte försöka fullfölja till varje pris. I mitt fall var det väldigt högt. Dessutom är vi många kvinnor som i egenskap av nyförlösta mammor, litar blint på de råd vi får från professionen, utan att ha något att sätta emot. Inte bra - vare sig sig polisiär barnmorska eller alltför följsam mamma. Noterar av kommenteringen kring programmet att det är många som bär på trista erfareheter på amningsområdet.
Jag beslöt mig för att inte sätta mig framför tv:n och jaga upp mig, utan gick istället in i datorn och letade rätt på ett tre sidor långt brev jag skickade till cheferna för Amningsmottagningen vid Uppsala akademiska sjukhus i maj 2009, då jag efter tio veckors helvete blivit frisk igen. Brevet beskriver vad jag vad med om, samt ger tre konkreta förslag på förbättringar. Ingen rocket science, om man säger så, utan snarare lite smartare system som kloka verksamhetsledare lätt skulle kunna sätta i verket med hjälp av lite schemaläggning och nya rutiner (att så långt det är möjligt få träffa samma person längs en sjukdomsprocess är exempelvis ett sådant förslag . Vinsten blir att man slipper börja om, och som i mitt fall, få diametralt olika råd varje gång/återbesök dessutom.).
Samma vecka jag skickade brevet minns jag att jag passerade genom PUB-huset i Stockholm, och fick i hastigheten syn på en bärsele för barn. Väl hemma ville jag kolla upp om det fanns möjlighet att lägga undan den, och ringde därför växlen. Hon kände inte till att det fanns någon sådan butik i PUB-huset, utan hänvisade till hemsidan. Jag förklarade att det var därifrån jag kommit, men utan att hitta en butik på förteckningarna som kunde stämma. Ja tyvärr, sa hon, då kan jag inte hjälpa dig mer. Jag förklarade, vänligt, exakt vart jag hade sett bärselen, på vilket våningsplan och i relation till uppåtgående rulltrappa. Hon sa att hon inte satt i huset utan på något ställe dit kundtjänsten var outsourcad. Lite irriterad mailade jag till varuhuschefen och berättade att informationen på hemsidan var otillräcklig, samt att deras personal inte varit så tillmötesgående på telefonen och heller inte verkade ha en uppdaterad varuhusplan tillhanda.
Svaret från PUB:s varuhuschef kom inom en timme, från henne personligen. Hon medgav bristerna, lovade åtgärder samt tackade för att jag hade hört av mig. Från Akademiska sjukhuset har jag ännu inte, tre år efteråt, ens fått en bekräftelse på att brevet kom fram.
Vad ska man säga! Bra jobbat! Fler behöver bli lite arga och våga höras. Skönt att inte vara ensam :)
Martina Ekman
http://asfaltstjej.wordpress.com/
Posted by: Martina Ekman | 2012-02-28 at 11.34