Den här dagen skulle jag landa i. Förbereda en doptårta tills på lördag, baka bottnar och koka sylt. Tog det lugnt, fick skön sovmorgon tack vare barnens farmor, hann fixa och greja med tvätt, plock och annat över lunch. Handla ingredienser. Körde igång baket på eftermiddagen, och insåg att det tack vare en stor bakassistent skulle räcka med en stor sats som kunde fördelas på fem formar. Insåg när jag hade slagit i sockret i alla äggen att det blev för mycket. Förhandlade med mig själv och googlade recept, och bestämde efter en liten stund att fullfölja, göra en extra sats och på så sätt dryga ut sockermängden lite. Så dumt.
Det blev en ovanligt fluffig smet. Och jättemycket. Placerade in formarna i ugnarna (vi har två) och ställde klockan. Tog en sväng förbi och kikade in i ugnen när det gått 2/3 av tiden. Då var bägge ugnarna fyllda med kladd, från formarna som under sitt kaksmetsknäckiga lock pulserade av rinnande smet. Det såg lite ut som om det hade exploderat.
Med sammanbitet och metodiskt lugn sanerades formar, ugn och galler. "Inte något ont som inte har något gott med sig", kommenterade farmoderns sambo de glänsande ugnarna. Sant. Andra gången måttade jag som om det gällde livet, och resultatet blev också därefter. Nu vilar de fina bottnarna i sina formar i kylen, bredvid hallonsylten. Hade också planerat baka några påsar bullar, och gjorde en special inspirerad av Kanold's med krossad kakao i degen, samt mandelmassa och kanel i fyllningen. Så där ljuvligt tung deg som den blir av mycket smör. Det blev två plåtar godsaker. Fast när jag skulle grädda den första plåten under middagen, hakade äggklockan upp sig, så den brändes. Den andra fick klockas av timern i mobilen.
Fem formar kladdig smet med knäckigt täcke och en plåt brända bullar bokförs därmed på The shit happens Account. Hade jag tänkt på det innan, skulle jag ha satsat pengar på att Sverige skulle förlora ishockeyn ikväll. Det låg liksom i luften.
