Hann se delar av det kungliga dopet idag, och hade svårt att slita mig från tv:n. Det var liksom för många boxar som kunde checkas av: ett bedårande sött barn, sådär otroligt stolta föräldrar (som man numera lätt identifierar sig med), en mycket vacker kronprisessa, vackert klädda gäster, vacker musik, pompa och ståt och en vacker kyrka med sina företrädare klädda i sin allra tjusigaste outfit...
Kombinationen av glädjen kring ett barn och det faktum att det är en framtida drottning av Sverige som, på tv-kommentatorsspråk, "gjorde sitt första ordentliga officiella framträdande", känns speciellt. Som upplyst, liberal agnostiker ska man förstås lite lätt blasé avfärda all uppståndelse och säga något om att det är synd om flickebarnet som inte får välja sitt liv, men det är uppenbart att det dväljs en inte så liten romantisk monarkist inom mig. Inget barn får välja sitt liv som ett blankt ark eller sina föräldrar, och ur det perspektivet finns det ett mycket stort antal barn som det är långt mera synd om än prinsessan Estelle. Jag vågar till och med påstå att hon är lyckligt lottad.
Men man kan ju uttrycka det som den kvinna som satt i samma tågvagn som jag idag. Hon och kollegorna hade varit på någon konferens, pratade om konspirationsteorier rörande Reinfeldts ordval "etnisk svensk", "ja, men man undrar ju varför dä kom just nu?", då prinsessdopet plötsligt kom på tal. Hennes enda kommentar var ett ampert: "ja, men dä ä då skönt att man inte behöver bry se' om de' där".
