Avrundade dagen med att gå på mingelrelease för magasinet Neos tredje nummer i år, och medverkade i en diskussion om den borgerliga idédebatten tillsammans med PJ Anders Linder och PM Nilsson, under ledning av Paulina Neuding. Vi hittade våra beröringspunkter, men hade i flera delar vitt skilda uppfattningar om behovet av en borgerlig idéutveckling.
Det vi kunde enas om handlade om att alliansen undlåtit allt sedan valet 2006 att argumentera ur ett värderingsperspektiv för sin politik. Snarare handlar det om vad som ger effekt och fungerar, istället för om det ur de ledande politikernas perspektiv är rätt eller fel. Det är tvivelsutan en strategi som, med alliansspråkbruk, "har tjänat syftet (regeringen) väl".
Men ett bekymmer för borgerligheten i stort (likaväl som det blev socialdemokratins bekymmer) är att när kompisarna har makten, blir alla i omgivningen valstrateger, och accepterar att huvudmålet är att behålla regeringsmakten. Idébaserat stöd eller kritik uteblir i en utsträckning som inte är sund.
Politikens tonalitet och roll är under ständig förändring, och växelspelet mellan partier, eliter (inkl medier) och allmänhet formar villkoren för politisk framgång. Tankar av typen "vad hade Palme/Bohman sagt/tänkt/gjort?" är lockande som retoriska figurer, men i praktiken helt meningslösa eftersom samhället idag skiljer sig på alla tänkbara punkter från det som de var verksamma i. Hade någon av dessa politiker varit gångbara utifrån dagens kravprofil på politiker? Knappast. Alltför ideologiska, alltför dogmatiska, alltför stridbara. Out of date. Och förmodligen helt livsfarliga, alternativt odudliga i sociala medier.
Man kan slås av det faktum att en så stor del av borgerligheten tycks ha anammat samma hovsamma position som vad socialdemokratins anhängare kom att göra under det långa maktinnehavet; under den moderata parollen om Ansvar tar nu alla så mycket ansvar för regeringsmakten att de bågnar. "Många tycker att...", "ska man vinna val idag så krävs att..." och "vi behöver ingen revolution" (som om någon efterfrågade det) är vanligt förekommande argument på den breda högersidan. Finns inte ett kommatecken som skiljer den retoriken från maktvana socialdemokraters i slutet av 1990-talet.
För det borde vara lackmustestet för dem som idogt försvarar allt regeringen gör, bara för att det är "rätt sida" som sitter i regering och alternativet känns olustigt; skulle argumenten för den politiska maktens omfång, utövning och position vara de samma även om det vore en socialistisk regering? Om inte, kan man vara säker på att man befinner i riskzonen för en makttillvändning som inte bara är vanhedrande för det egna intellektet, utan även riskerar undergräva den politiska makt man vill stödja.
