"Filantropi - givandet svenskar älskar att hata" var titeln på tankesmedjan Sektor3:s frukostseminarium idag där jag berättade om min bok om filantropi, samt samtalade med professor Lars Svedberg och Sektor3:s chef Hanna Hallin. "Det var väl att ta i", tänkte jag först när jag såg titeln. Hat är ett så starkt ord - och jag tvekar alltid innan jag använder "hata" och "älska" i sammanhang där användningen av orden riskerar urvattna styrkan i dem.
Men så läste jag en text av kulturskribenten Patrik Svensson i Sydsvenskan. Hans klatschiga beskrivning av boken är att den handlar "om rika och framgångsrika människor som tycker om att ge bort lite av sina pengar till fattiga och misslyckade människor". Han säger sig ha sträckläst den: "Sedan kände jag ett överväldigande behov av att tvätta mig."
Som författare kan man förstås bara acceptera att ens läsare får helt olika upplevelser av det skrivna, beroende på vem läsaren är. Jag har flera gånger förundrats över hur olika människor ser olika saker. Men reaktionen på Svenssons så emotionella ord var nog ändå förvåning över det han valde att inte se (han exemplifierar hellre med en riskkapitalist än med hon vars man söp ihjäl sig). Den största kritikpunkten från Patrik Svensson om jag läser honom rätt tycks emellertid vara att jag har samtalat med rika personer om deras givande utifrån utgångspunkten att jag är positivt nyfiken till dem och det de gör.
Jag erkänner utan omsvep: det är inte första gången det händer. I min bok Människor som gör - samtal med sociala entreprenörer (2005), var det samma sak. Samma positiva nyfikenhet. Samma önskan att sprida kunskapen om ett antal spännande initiativ, som jag tror gör vårt samhälle bättre. Och den fråga som tycks provocera Patrik Svensson allra mest - "känner du dig stolt över det du gör?" - förekom även då. Men jag tycker det är lite av en nyckelfråga - tillåter vi oss själva och varandra att vara stolta över att engagera oss i samhällsförändringen? Oavsett man är kommunist och driver Hasselakollektivet i Klintehamn (intervjuade Lasse Siggelin i den förra boken) eller före detta storföretagare som hjälper hundratusentals människor ur fattigdom (Percy Barnevik intervjuas i denna).
När texten i Sydsvenskan spreds vidare i sociala medier, bland annat av Aftonbladets ledarsida, kunde jag konstatera att den på Twitter försågs uppskattande med hashtaggen #klasshat. Och det är förstås den enkla reaktionen. En med moderatförflutet skriver uppskattande om rika människor. Klart att reaktionen måste bli klasshat...? Jag har föga respekt för den extremt slappa positionen vissa intar gentemot sina egna fördomar, och det spelar ingen roll om det är fördomar som riktas mot norrlänningar, stockholmare, skåningar, invandrare, romer, judar, fattiga eller rika. Sikten är lika skymd.