Med anledning av de senaste dagarnas diskussion om begreppet barnfattigdom, erinrar jag om ett debattinlägg/krönika jag skrev i frågan som publicerades i BRIS-tidningens höstnummer, #3 2012 (återges här med deras tillstånd):
Dags att sluta prata barnfattigdom
När jag var student i nordiska språk, lärde jag mig termen ”substantivsjuka”. Det var något som det offentliga språket sades vara angripet av, och innebär att man pressar ihop satsbegreppet till ett ord. Problemet är att man vid komprimeringen riskerar dölja den verkliga innebörden.
Bakom ”barnfattigdom” göms ju så väldigt mycket: många barn som far illa av olika anledningar. Det kan vara barn som lever i stor otrygghet, barn vars föräldrar är arbetslösa, och barn som blir utsatta för våld och övergrepp. För att komma till rätta med allt det kanske vi behöver ta oss ur substantivsjukans generaliserande? Kanske bidrar begreppet till att vi luddar till vad det egentligen handlar om?
Barnfattigdom pekas ständigt ut som en av de viktigaste frågorna. Alla skriver under på att det är samhällets viktigaste fråga. Och ändå känner de som finns på fältet förtvivlan för att så lite händer. En alternativ strategi till att blåsa upp substantivet är därför att sortera ut de olika delarna, och därefter se hur man kommer till rätta med dem.
En viktig del är samhällets skyddsnät, både det offentliga och det som utgörs av civilsamhället. Det barn som sträcker ut handen, ska bli tagen på allvar av vuxenvärlden. Då krävs att alla de aktörer som jobbar med att stötta barn på olika sätt, oavsett de är statliga/kommunala eller ideella, samarbetar. Att rädda ett barn som befinner sig i en utsatt situation kräver ofta många insatser. Det ena hänger ihop med det andra.
Materiell fattigdom kan relativiseras, även om det är en akademisk övning som spelar mindre roll i den upplevda verkligheten. Man kan både bry sig om ”de fattiga barnen i Afrika” samtidigt som man ser klyftorna på hemmaplan. Samtidigt säger materiella klyftor inte allt. Jag har tydliga minnen av mina egna reaktioner på de olika matsäckar som plockades fram på skolutflykten. Åsynen av klasskompisens Tom & Jerry-termos bredvid min egen sirapsflaska i raggsocka lärde mig känslan av avundsjuka.
Men jag hade trots allt en matsäck med ljummen O’boy och limpsmörgåsar, och mina föräldrar hjälpte mig att bygga en självkänsla som byggde på annat än pengar. Ibland tycker jag att betydelsen av semesterresor, nya kläder och leksaker överdrivs. Jag kan meddela av egen erfarenhet att man kan ha en rik barndom ändå.
För i klassen fanns ju också han som på fikastunden i skogen tog fram en kexchoklad och läskburk och skröt med, och ändå tyckte vi andra lite synd om honom. Pappan bodde på annan ort, och mamman luktade konstigt. Ingen av dem hade kapacitet att ordna med någon matsäck.
Hans fika var på sätt och vis det mest lyxiga vi kunde tänka oss, men ändå tyckte vi instinktivt synd om honom. Även med barnaögon förstod vi att det fanns fattigdom som var värre än materiell; frånvaron av fungerande föräldrar. Ekonomisk fattigdom går förvisso inte sällan hand i hand med social, men fokuseringen på det förra riskerar skymma det viktigaste; barn behöver fungerande vuxna runt sig. Kanske är det dags att vi säger just det?
