När jag kom till Uppsala hösten 1993 för att studera och bli vuxen, var anblicken av Carolina Rediviva både vördnads-bjudande och inspirerande. När universitetet grundades 1477 fanns inget bibliotek, men 1620 lades grunden till samlingarna. Sedan 1841 har fasaden sett likadan ut, även om den genomgått renoveringar vid behov.
Att sitta i läsesalen var speciellt, och det kändes som om man verkligen var en del i en stolt tradition, även om tentapluggandet inte var särskilt ärofyllt eller glamoröst. Minns många stunder då jag kämpade mot sömnen - ibland gav efter för den - eller efterlängtade fikastunder i kaféet där en och annan skumraket slank ner, njutningsfullt.
Under 2011 jobbade jag med boken "Från sagoland till framtidsland" och fick anledning att besöka Carolina i jakten på god referenslitteratur. Det var otroligt kul att återigen hänga där lite, mer än tio år efter att jag ätit min sista skumraket där. Idag var det dags igen, och de tunga portarna öppnades med förväntan. Under året kommer jag att kombinera mitt arbete med att läsa kurser på masternivå i historia, så numera kan jag återigen titulera mig student. Evigt ung, går också bra ;-)
