Det är otroligt roligt att konversera med sina barn. Man vet liksom aldrig vad som ska komma. Hade rejäl träningsvärk förra veckan, efter att ha deltagit i ett träningspass där jag tog ut mig. Utstötte något slags smärtläte när jag skulle gå ner för en trappa varpå femåringen sa "vad är det det mamma?". "Jag har ont i musklerna", svarade jag och log tappert. "Vilka muskler?" frågade han oskyldigt och gissningsvis omedvetet slagfärdigt. Eller så är han redan en fullfjädrad retsticka.
Den yngre fick mig att gapskratta häromdagen, då han fullt upptagen med iPad:en var ovillig att gå och byta blöja. Jag övertygade honom att det var bättre att gå och byta direkt, så att han skulle slippa ha den fulla blöjan mot rumpan som skulle bli röd och irriterad, och att det skulle gå väldigt fort att byta. Väl på skötbordet fäster han blicken på mig och konstaterar i saklig ton "det går inte fort, det här". Han såg lite förvånad ut över mitt skratt, för han uppfattade inte det dråpliga i situtationen. Tråkigt blir det aldrig, underhållande nästan jämt.
På tal om underhållande har jag idag haft en sådan där dag då möten och samtal följer på varandra. Det är otroligt roligt att konversera med vuxna också. Inte alla, men många. Givande och lärorikt när båda parter vill ha direkt och osminkad dialog, och där ingen prestige finns. Hade ett som vanligt givande morgonmöte med redaktionskollegorna, som idag blev långt och spände över flera ämnen och frågor. Därutöver träffade jag ett statsråd, två personer ur forskarvärlden som söker vägar för finansiering genom filantropi av forskningen, samt en värderingsstark aktör inom private equity. Har lärt mig massor och förhoppningsvis kunnat bidra med något i retur eftersom jag hyser stor respekt för vad de allesammans åstadkommer.
