För det mesta brukar jag klara hyggligt att hålla proportionerna rätt när det gäller små och stora problem, världsliga och verkligt-viktiga saker och så vidare. Men ibland fallerar jag. Mina stunder på tåget är rätt heliga. De medger det som Bodil Jönsson kallar ställtid, möjligheten att mentalt landa en fas innan man inträder i nästa. Det förutsätter lugn och ro, vilket brukar råda på tåget, så väl att jag kan få en skön stunds sömn. När det inte är möjligt, på grund av högljudda medresenärer, blir min dagsrytm helt rubbad.
I morse satt en man snett mittemot mig. Han sa ingenting på hela resan. Men han hade en dator med dithörande mus, och KLICKADE HELA TIDEN, HELA RESAN, KONSTANT. Tänkte först att det inte var något bekymmer att sova förbi, men det var otroligt intensivt. Provade att lyssna på lugn musik, men ljudet hördes igenom. Skruvade upp volymen, provade musik med mer slagverk i, MEN DET HÖRDES ÄNDÅ. Ja, det är en struntsak. Men det var ändå irriterande. JÄTTEIRRITERANDE.
