Så kanske man kan rubricera Wagners Parsifal, vilken upplevdes ikväll på Kungliga Operan. Såg samma uppsättning hösten 2013 och konstaterar nu som då ett storartat konstverk både av upphovsmannen och de nutida tolkarna. Och det är något särskilt med saker som får ta tid. Man hinner förflytta sig i tid och rum på ett sätt som gör att man glömmer bort att stoppningen i sätena inte är de allra bästa.
