Kvinnorätt genom våldshandling

Såg i måndags filmen Suffragette. Rolllistan var otroligt stark och utförandet gjorde ingen besviken. Tycker att det var en gripande och stark skildring av kollektiv kamp, individuella offer som känns omänskliga, motstånd och makt. Men givetvis väcker filmen frågor om berättigandet av våldet; här är det till synes ganska enkelt framställt: en oomtvistligt god sak – en orättvisa som ska justeras – sympatiska frontfigurer som uppenbart är offer för en underordning – inga dödsoffer som utmanar sympatierna förutom den kvinna som begår självmord för kampen som ett slags dåtidens självmordsbombare fastän utan syfte att skada andra och här nedsprungen av häst (ryttaren skadade sig men överlevde). Och tacksamheten för att det fanns kvinnor i historien som vågade, liksom andra som historiskt tagit till våldet (ibland som försvar) för att försvara de värden vi håller högt idag. Elisabeth Mansén skrev om våldet och glorian i en Under strecket redan innan premiären, och den tanketråden dök upp flera gånger under biokvällen.