Tove Lifvendahl – hemsida och blogg

I huvudet på en spion

Såg igår filmen Red Joan med den oförlikneliga Judi Dench i rollen som den äldre Joan. Historien är baserad på den verkliga KGB-spionen Melita Norwoods liv, men det föreligger stora skillnader mellan originalet och fiktionen. Filmen har fått ljumma recensioner, men jag tycker den är värd sin tid. Skådespelarna gör ett skickligt jobb, fotot är mycket vackert och berättelsen väcker frågor. Fullt godkänd utväxling av en timme och fyrtiofem minuter.

Grund för familj

Såg ikväll Shoplifters, en japansk dramafilm från 2018 i regi av Hirokazu Kore-eda. Den vann Guldpalmen i fjol och fick sex tärningsögon av sex möjliga i SvD: det är den värd. Det är en berättelse som ställer frågor om vad en familj är, och vad blodsband betyder. Oerhört fint berättad, säregen och vacker film. 

Enastående filmupplevelse

Det är en dryg månad kvar innan Oscarsgalan hålls. Jag hoppas att Sveriges bidrag vinner, för det är en exceptionell film som förtjänar att belönas för sin kvalitet och originalitet. Berättelsen är ursprungligen skriven av John Ajvide Lindqvist i novellform, och Ali Abbasi har regisserat. Eva Melander (vi konfirmerades ihop, så jag är omåttligt stolt) och Eero Milonoff gör extraordinära rolltolkningar. Berättelsen avstår jag från att återberätta. Det är kanske inte filmen man går och ser med sin första dejt. Men det är en film man vill ha sett, för något liknande har man aldrig tidigare varit med om.

Utanför och innanför boxen

Såg ikväll Ruben Östlunds omtalade och prisade film The Square, som levde upp till förväntningarna om sevärdhet. Den utmanar och stökar runt, gör det obekvämt för publiken och skickar med frågor om mod och människa. Oerhört välspelad, rolig, sorglig och stundom obehaglig. Och två och en halv timme kändes inte för långt. Det är en bedrift i sig.

Gripande på film

Såg dramat Suite Française med Michelle Williams, Kristin Scott Thomas och Matthias Schoenaerts i huvudrollerna; scenen är andra världskriget och en fransk by som fallit under nazisternas befäl i och med ockupationen av Frankrike. I centrum står en kärleksaffär mellan den franska Lucile och den tyska soldaten Bruno. Filmen bygger på en oavslutad roman av Irène Némirovsky, och skrevs strax före hennes död i Auschwitz 1942, men publicerades inte förrän 2004. Nu har jag inte läst romanen ännu, men jag gissar att de inkännande porträtten som görs fint av skådespelarna, har fått sin karaktär mycket tack vare romanförfattarens närhet till kriget och katastrofen. Sevärd.

Tack för allt, Downtown Abbey

Har nu sett klart den sista säsongen av Downtown Abbey. Så bra det blev till slut, och så sorgligt att det är slut. Det är ändå en fem, sex års relation man har haft till karaktärerna, och de har skapats och spelats fantastiskt väl. Undlåter mig en sentimental suck och tackar för nöjet och underhållningen.

Historisk händelse i vacker förpackning

Såg The Danish Girl på planet från Sydafrika; en brittisk-amerikansk pseudo-biografisk dramafilm från 2015 i regi av Tom Hooper. Den handlar om den första personen i världen att genomgå en könskorrigering, Lili Elbe/Einar Wegener, samt om hans äktenskap med Gerda Wegener. Det är estetiskt vackert, som en godispåse för ögat, och Oscarsbelönade Alicia Vikander är den stora behållningen. Dessvärre hade jag läst recensionerna innan jag såg filmen och fått veta att att den relativt svart-vita sympatiska bilden av de båda, inte riktigt var helt med sanningen överensstämmande. Synd, hade gärna levt illusionen ostört, i synnerhet som tidsförströelse på långflyg. Ska man se den? Jodå, men med måttlig förväntan.

Kvinnorätt genom våldshandling

Såg i måndags filmen Suffragette. Rolllistan var otroligt stark och utförandet gjorde ingen besviken. Tycker att det var en gripande och stark skildring av kollektiv kamp, individuella offer som känns omänskliga, motstånd och makt. Men givetvis väcker filmen frågor om berättigandet av våldet; här är det till synes ganska enkelt framställt: en oomtvistligt god sak – en orättvisa som ska justeras – sympatiska frontfigurer som uppenbart är offer för en underordning – inga dödsoffer som utmanar sympatierna förutom den kvinna som begår självmord för kampen som ett slags dåtidens självmordsbombare fastän utan syfte att skada andra och här nedsprungen av häst (ryttaren skadade sig men överlevde). Och tacksamheten för att det fanns kvinnor i historien som vågade, liksom andra som historiskt tagit till våldet (ibland som försvar) för att försvara de värden vi håller högt idag. Elisabeth Mansén skrev om våldet och glorian i en Under strecket redan innan premiären, och den tanketråden dök upp flera gånger under biokvällen. 

Jullovsfilm

Även om det inte blir så mycket semester för mig under jul- och nyårs-helgerna, är det ändå tillräckligt många röda dagar för att man ska kunna få känslan av jullov, med lite sällskapsspel, extra gott fika och såklart jullovsfilmer. Matiné på nyårsdagen och långfilm på kvällen. Har ägnat dessa dagar åt att återigen se JRR Tolkiens skapelser filmatiserade; först Hobbit, del 1, 2 och 3. Och eftersom den slutar där Sagan om ringen börjar, vad göra? Har nu betat av del 1 och 2 där med, och längtar efter finalen. Och funderar på hur lång tid det måste gå innan man ser dem igen...

En riktig saga

Vi är många, särskilt flickungar, vars hjärtan och sinnen intogs av sagan om Askungen som barn. Har läst den som bilderbok, i sagobok, sett den som tecknad film och varje år påmints om den i Kalle Ankas julaftonskavalkad. Nu har denna klassiska berättelse, vars motiv enligt Wikipedia funnits så tidigt som århundradet före Kristus, återigen filmatiserats.

Rollistan är imponerande. Lily James gör den mest perfekta Askungen man någonsin kan tänka sig, så god och så vacker som man kan önska, men favoriten Cate Blanchett steppar upp genom sin likaledes perfekta elaka styvmor. Stellan Skarsgård dyker upp som storhertig, och den alltid lika intagande Helena Bonham Carter svingar trollspöet som den goda gudmodern.

Bugar och tackar regissör Kenneth Branagh som uppenbarligen vet hur man ska berätta en riktig saga, nu med alla de effekter som tekniken medger, oavsett det tar sig uttryck i getingmidjor eller förtrollade pumpor. Bravo!