Tove Lifvendahl – hemsida och blogg

16 intressanta delstudier

Har sett ut andra och avslutande säsongen av kriminalserien Broadchurch. Den sändes i TV4, men serier måste man nästan se genom dvd-box för att inte bli galen av att passa/missa tider eller behöva vänta för länge… Den här kan jag rekommendera. En alldeles egen ton i den stora genren, som ytterligare förstärks av David Tennants skotska dialekt. Den andra huvudrollsinnehavaren som spelas av Olivia Colman gör också en mycket bra roll. Överlag är det intressanta personstudier och mycket mänskliga karaktärer där många andra kriminalserier kör med karikatyrer. Att det tar 16 avsnitt att lösa ett brott gör faktiskt ingenting. Man ger dem så gärna tiden medan man försöker förstå de olika enigman var och en av dem utgör.

Bitterljuv kärleksvals

Filmen Monica Z sågs med stort vemod men stor behållning; den är otroligt rörande och jobbig. Det är lätt att förstå att Edda Magnason fick en Guldbagge för sin rolltolkning; den är enastående trovärdig och balansen mellan skörhet och styrka görs med en tonträff som får en att rysa i soffan. Till och med talet är kalibrerat för den tid hon gestaltas i - bara hennes röst, ton, dialekt och uttal är imponerande. Själv har jag alltid tyckt om hennes sång, och denna film påminde mig dels om att jag numera lyssnar alltför sällan, dels att djupet - det avgrundsartade - var större än man kunde tro.

Odödligt tema

Såg The Politician's Wife - ett Westminsterdrama från 1995 (och oj, vad det kändes 1990-tal med kläder och frisyrer - inser att det har hänt en del) med den klassiska berättelsen om en otrogen manlig politiker och en bedragen hustru som försöker hitta ett sätt att överleva. Intrigen är som sagt var klassisk (The Good Wife som jag tidigare bloggat om är en annan version), och skådespeleriet och berättelsen är rätt välgjord och trovärdig.  Här blir emellertid hämnden en ganska raffinerad och oväntat kylig.

Under huden

Har sett den brittiska kriminalserien Broadchurch (2013) i åtta delar om ett dåd som skakar en liten sammansvetsad alla-känner-alla-by vid kusten i Dorset. Bra karaktärer, bra story, skådespelare som inte är "sönderspelade" i andra sammanhang och en sådan där naken skildring av människans karaktär - framför allt hennes svaghet - som i somliga ögonblick verkligen går under huden. Och så en stark berättelse om mediernas ibland alldeles förkrossande styrka, som likt en orkan skördar oskyldiga offer i sin väg. Verkligen sevärd, men ingen partyhöjare.

Sagor för stora barn

Har ikväll på bio sett den tredje och avslutande delen i trilogin Hobbit. Det är bara att buga i pur tacksamhet, till J.R.R. Tolkien, Peter Jackson och alla andra som möjliggjort denna enastående upplevelse. Möjligheten att få kliva in i en annan värld, i en illusion som är så bra som vad denna är, gör en så himla glad. Fantastiska sagor, för vuxna och för lite större barn. Odödliga.

Pingvin-action

Var igår på Juldags-bio och såg Pingvinerna från Madagaskar. Har inte sett någon av de tidigare filmerna, men blev glatt överraskad. Det var faktiskt otroligt kul, men jag tror att vi vuxna hade större glädje av dialogen som flög långt över våra småknattars huvuden. Den är förvisso från 7 år, men inte heller 7-åringar skrattar nog heller lika gott som vuxna över dissandet av Frankrike på grund av dess höga skatter, så det känns som om mycket är en stor utsträckt hand till föräldrarna. 

Men både vuxna och barn kunde glädjas åt en mycktet tight, fartfylld och snygg film, och effekterna av snötäckta glaciärer och annat höghöjdsäventyr blev så läckra bakom de 3D-glasögon föreställningen medförde. 

Bra drama om nations trauma

Såg sent omsider En pilgrims död, filmateriseringen av Leif GW Perssons trilogi Välfärdsstatens fall, som kretsar kring mordet på Sveriges statsminister Olof Palme. I huvudrollerna Rolf Lassgård och Helena af Sandeberg, och det är en berättelse som är otroligt väl komponerad, trovärdigt återgiven och med snygg produktion. Så pass bra att man tänker tanken att det kanske... Rekommenderas. Det här är bra drama.

Stor underhållning om stort hotell

Såg ikväll The Grand Budapest Hotel på bio, och blev angenämt överraskad. De goda betygen filmen fått borgade förvisso för en hygglig kvalitet, men eftersom jag inte hade läst recensionerna visste jag inte alls vad jag skulle förvänta mig. Den etiketteras dramakomedi, vilket väl är korrekt, men det kändes som om det var många fler genrer som möttes i denna ovanliga berättelse.

I centrum för händelserna som utspelas på 1930-talet står Monsieur Gustave, en hotellconcierge som håller hotellet i absolut oklanderligt toppskick samt tar personligt ansvar för att göra sina äldre kvinnliga hotellgäster nöjda genom besök på deras hotellrum. När interiören är satt, återberättat ett halvsekel senare genom ögonen av den då unge lobbypojken Zero, brakar en historia loss med stöldanklagelser, arvsfejd, våldsthriller och nazistskugga bara är några av ingredienserna. Ja, ung, ljuv kärlek också förstås.

Det visar sig vara fullt av väletablerade skådespelare, och jag kan gott tänka mig att det här var ett oemotståndligt projekt att få vara del av, om så även i en liten biroll. Nåväl, det är omöjligt att återberätta filmen på ett sätt som gör rättvisa, så gå och se den. Det är en upplevelse.

Fängslande korthus

Har kommit ett litet stycke i andra säsongen av House of Cards, och tycker faktiskt att den kanske till och med känns lite vassare än den första, åtminstone slutet av den sistnämnda. För er som ännu inte sett den, ge den en chans. Tycker att serien i sig är värd ett Netflixabonnemang. 

Utmanande duk och dramatik i närområdet

Lördagslunk med pyssel och tvätt hemmavid, fika med vänner, och en liten matiné. Jag och yngste sonen var på Bamse och tjuvstaden, medan den andra halvan av familjen gick på nya Legofilmen. Det visade sig vara ett kraftprov för båda sönerna, som båda tyckte att händelserna i de olika filmerna var lite i läskigaste laget. Tur i alla fall att det gick bra för Bamse till slut, trots att det såg så illa ut ett tag. 

I djup kontrast till stillheten i den lilla världen, har dagen varit i Kiev. Följde på BBC de känslosamma och dramatiska händelserna på Maidan, som åtföljts av Janukovyt's förflyttning, omröstningen i parlamantet, frisläppandet av Tymoshenko och hennes framträdande liksom andra opposionsledare. Det är inte svårt att önska efter ett fredligt, demokratiskt slut, men desto knepigare att se vägen dit. Satt i tv-soffan och kom på mig själv med att sitta och hålla andan - den parallella styrkan i manifestationerna och den oerhörda bräckligheten är svår att ta in och omvandla i konkreta tankar på vad nästa steg borde vara.