Tove Lifvendahl – hemsida och blogg

Tecknad Lindgren godkänd

Idag blev det matiné på Filmstaden, och filmen var Emil & Ida i Lönneberga. Var förberedd på besvikelse efter att ha sett en mycket kritisk recension, men får nog säga att den var helt ok. Nu är ju de gamla spelfilmerna så bra att de verkligen inte behöver ersättas, men med detta vojande uttryckt så får man nog ge Per Åhlin credd för att ha lyckats rätt fint med att översätta "originalet" till tecknat. The proof of the pudding is in the eating, och de medföljande barnen tycktes uppskatta det hela. Själv var jag mycket glad över att då och då höra Astrid Lindgrens förtrollade, sjungande stämma i filmen, något som gissningsvis inte betydde så mycket för barnen, men förmodligen var helt avgörande för känslan hos de av oss besökare som nådde ovanför stolsryggen.

Dagen som räckte till

Juldagen nu till ända och det har varit en sådan där riktigt lugn och skön dag, årets längsta i positiv bemärkelse.  Har magiskt nog hunnit med väldigt mycket; först grötfrukost, därefter montera ihop ett pepparkakshus i kartong med äldste sonen, sedan jullovsbio. Vi såg "Hokus Pokus, Alfons Åberg", och det var biopremiär för båda sönerna som verkade stortrivas med konceptet. Bytte ut kläderna i yngste sonens garderob - 92:orna ut, 98:orna in...

Jullunch, rejäl tupplur, packade inför fjällresa (det är ingen liten sak), ytterligare lässtund på sängen och tupplur igen, lite arbete vid datorn, och diverse plock och fix - lyckades trolla fram flera nya, rena ytor i hemmet som varit fullbelagda den senaste tiden. Te. En och annan insats som fredsmäklare, men också många stunder då jag bara njöt av att lyssna på konversationen som flöt på mellan bröderna medan de ritade eller byggde eller lekte. Underbar dag - skulle gärna ha fler sådana. Men det är väl med Juldagen som med tomten, som jag fick förklara för barnen i morse, han kommer bara en gång om året.

När filmen förmår ge liv åt berättelsen

Berättelsen om Pi tog världen med storm när den gavs ut av Yann Martel, och den hittade till min bokhylla som födelsedagspresent från en vän när jag fyllde 30. Det är dock en av de böcker som förblivit olästa. Att den vann Bookerpriset 2002 räckte inte som lockbete, för när jag började läsa den hittade den inte till mig, och jag hittade inte till den. 

Häromdagen såg jag filmatiseringen, som Ang Lee gjort. Den var magiskt bra. I takt med att tekniken utvecklas, blir det fler och fler undantag från regeln att "boken alltid slår filmen". Harry Potter-sviten, Sagan om ringen-trilogin, Matrix (den första, eftersom de två uppföljarna var mediokra) och nu Life of Pi är alla sådana där jag håller filmen för mycket mer omvälvande upplevelser än boken. Fast i det senare fallet ska jag nu ge den en ny chans, och har plockat fram den ur bokhyllan. Nu kan bilderna, det magiska fotot och den underbara världen Lee skapat få följa med och kanske lyckas göra boken mer levande denna gång. 

Dramatik utanför fönstret och på skärmen

Hade en mycket behaglig flygning hem, men blev som bergtagen av utsikten från flygplansfönstret innan vi lyfte från Chicago igår. Det är världens femte mest trafikerade flygplats (2008 var den nummer ett), och i skymningen igår var det faktiskt ett ordentligt skådespel att se hur planen gick in för landning eller lyfte i en imponerande frekvens. Bara från mitt fönster såg jag ständigt 7-8 ljuspunkter på himlen som närmade sig med olika hastighet, växte och som sedan landade. Satt som förhäxad över skådespelet.

Förhäxande var också det drama jag valde att se på min skärm innan det var dags att sova. Blue Jasmine med Cate Blanchett i huvudrollen och Woody Allen som regissör. En mycket stark skildring av en överklassfru vars tillvaro rämnat, och hennes försök till nyorientering. Jag medger villigt att jag är svag för Blanchett oavsett hon dyker upp med alvöron eller Hepburn-utstyrsel, och i denna roll visar hon (återigen) hur extremt duktig hon är som skådespelerska vid sidan av sin bländande skönhet.

Politiskt spinn som roar

Har nyligen börjat titta på den brittiska serien The Thick of It, på svenska Trist, herr minister. Det är en modern version av Yes, minister, och med samma obarmhärtiga dramaturgi (upprepning och annalkande katastrof) som ledde John Cleese till ständiga nederlag i Fawlty Towers. Den är bara så rolig.

1980-talet revisited

James Clavell, författaren till Shōgun, har också skrivit Noble House, som gjordes till mini-tv-serie i slutet på 1980-talet. Håller på att se dvd-versionen nu. Plot:en är ok, men jag vet inte om det är för att jag är trött eller för att tempot är osedvanligt lågt som gör att jag blir sömnig varje avsnitt. Romanen lär vara på över 1 000 sidor, vilket kanske förklarar en del. Hur som helst ska jag se klart denna serie med yngre versioner av bl a Pierce Brosnan och John Rhys-Davies, om inte annat för den maximala dosen av 1980-tal som genomsyrar filmen, inte minst vad gäller den där dekadenta saxofonmusiken som föregår sängkammarscener, eller de fluffiga frisyrerna som trotsar alla tyngdlagar.

Ett steg till

Var ikväll och fick se filmen Hur många kramar finns det i världen? som är den fristående uppföljaren av Glada Hudik Teaterns filmatiserade resa. Det blir inte som jag har tänkt mig. Föregångaren med namnet Hur många lingon finns det i världen? är rapp och kvick komedi. Det här något annat. En mer lågmäld berättelse, ett slags kammarspel där allt händer inom loppet av ett par veckor, i ett enda hus, med ett litet antal människor. 

Den som söker de många höga skratten, blir nog besviken. De saknas inte, men är mindre frekventa. Mer dra på munnen ibland, men också torka tårar. Det här är mer dokumentärt, mindre insmickrande, kräver mer av filmtittaren. Och just därför är det så bra. För om man bara skulle låta folk vara oproblematiserade och genomsnälla finns ju risken att man decimerar andra människor lika hårt, fast på annat sätt. Här tar man ett litet steg framåt emot acceptansen att vi förvisso har lika värde, men som personer är så grundligt olika. 

Våra mödrar, våra fäder

Såg ikväll sista avsnittet av den tredelade serien Krigets unga hjärtan (Unsere Mütter, unsere Väter). Det är en berättelse om de unga tyskar som kom att delta i och påverkas av kriget och nazismen. Serien har utlöst en hel del debatt; somliga anser att den lämnar ett ovälkommet utrymme att göra bödlar till offer, andra invänder mot en i deras tycke alltför naiv framställan. Jag har svårt att stämma in i någon av dessa ståndpunkter.

I mitt tycke är serien djupt berörande. Sevärd och tankeväckande. Man kommer närmare svaren på de många svåra frågor som Nazityskland gav eftervärlden; hur det var möjligt att genomföra så mycket ont utan större opposition, hur det gick att övertyga människor om det ena och det andra. Karaktärerna i denna skildring känns mycket mänskliga. Framförallt åskådliggör de vad vetenskapen om vår art redan bekräftat: vi är mycket anpassningsbara. På gott och ont.

Som med all konst - för det här kan också betraktas som en form av sådan - kan man inte förvänta sig att en installation eller ett verk ska ha svar på alla frågor. Men om det lyckas väcka nya frågor och ge andra perspektiv kan konstnären känna sig nöjd. Och det kan i det här fallet producenten Nico Hofmann och manusförfattaren Stefan Kolditz. Om jag inte är tydlig nog: se den. Stark, men plågsam. Och jag tror att dess betydelse som stimulans för det gemensammma samtalet om vad som hände i Tyskland är avsevärd. Tipsar också om Barbro Eberans understreckare i SvD om filmen som kan läsas här.

Stöd Slöseriombudsmannen

I Garpenberg, Dalarna, finns nu världens första slöserimuseum. Det drivs av dalmasen Martin Borgs, som har gjort sig känd i rollen som Slöseriombudsmannen. En kort förklaring av vad Slöseriombudsmannen är för något kan göras genom att citera den tidigare socialdemokratiske rikspolitikern Gustaf Möller: "Varje felanvänd skattekrona är en stöld från folket". 

Utsagan är tidlös, och Martins arbete som opinionsbildare handlar om att synliggöra olika sätt att spendera skattepengar, för att försöka åstadkomma en diskussion bland medborgare och med makthavare kring vad som är rimligt - och när kronan blir felanvänd.

Verksamheten finansieras delvis av den ideella medlemsorganisationen Skattebetalarna, men också genom frivilliga donationer/gåvor. Just nu pågår en insamling för att kunna finansiera en dokumentär om hur svenska skattepengar används, i syfte att påverka samtalsinnehållet i valrörelsen 2014. Insamlingen pågår i några dagar till, och för den som vill skänka en liten eller stor slant (såväl 20-lappen som den större pengen är välkomna bidrag!) kan man göra så här. Jag känner Martin sedan 20 år tillbaka, och kan gå i god för bra valuta för pengarna. Och den diskussion han försöker få till är så viktig - vi behöver föra den ständigt. (För den som har möjlighet och lust att skänka en rejäl slant, hägrar också möjligheten att få statistroll i filmen...)

Lördagstips

För den som tänkte ägna lördagskvällen eller kanske söndagsmatinén åt att försjunka i soffan med en god film, kan jag varmt rekommendera Igelkotten, som en god vän nyligen skickade mig. Det är långt ifrån Mr Selfridges flärd och lyx, men elegans saknas inte i denna franska pärla. 

I ett hyreshus med lyxvåningar sammanstrålar den oglamourösa kvinnliga portvakten, den intelligenta rikesmanstolvårigen med suicidala planer samt den inflyttande japanske mannen. Filmen är en vacker beskrivning av det där märkliga fenomenet som kallas personkemi; vissa personer får oss verkligen att blomma upp, och lyckas lirka upp mentala och känslomässiga rum som vi kanske inte ens kände till att vi hade, medan andra lämnar oss oberörda.

Det är inte direkt en actionrulle, utan en mer lågmäld och finstämd historia. I bokform heter den Igelkottens elegans och är skriven av Muriel Barbery. Den har jag inte läst, men en recension av boken som också känns tämligen träffande för filmen finns här.