Tove Lifvendahl – hemsida och blogg

Elektrifierad förväntan

Fenomenal Tannhäuser

Avslutade gårdagen med att gå på opera och se Wagners Tannhäuser, i regi av Staffan Valdemar Holm. Kanske inte fredagsmys i den vedertagna betydelsen, och jag är fullt nöjd med chips och Let's Dance också, men det var mycket lyxigt att få uppleva den här sortens högkvalitativ underhållning.

Det var verkligen en enastående föreställning, med framförallt Daniel Frank i huvudrollen och Emma Vetter som Elisabeth som sjöng så att håret reste sig på armarna. Fenomenala insatser från kören och orkestern. Koreografin så otroligt effektiv, där det nästan omärkligt skapas parallella berättelser genom gester och kroppshållning.

"Konst, kärlek och revolt" sammanfattar operan dramat, vilket är träffande, men jag skulle nog säga att betoningen framförallt ligger i den sista enheten, revolten, och framförallt vad revolten gör med dem som revolteras emot. Gjorde en del kopplingar till Lars von Triers starka teaterfilm Dogville, som också utforskar detta tema. 

Foto från operan.se

Njutbar Giordano med världstenor på besök

Var ikväll på operan och fick lyssna på världstenoren José Cura som under tre förställningar gör rollen som Andrea Chénier. Scenen är slutet av 1700-talet och svallvågorna kring franska revolutionen - händelserna som skildras i dramat får räknas till den kontrarevolutionära våg som utmynnade i ett avslut på det så kallade skräckväldet under Robespierre. 

Det var en högklassig föreställning, som utöver Curas fantastiska röst också bjöd skönsång som stundom fick håret att resa sig på armarna av Maria José Siri i rollen som Madeleine de Coigny, samt Alberto Gazale i rollen som Charles Gérard. Scenografin var magnifik och kostymerna både ögongodis och effektfull illustration till berättelsen.

Stemme bjöd på den totala illusionen

I lördags var det premiär för Salome på Kungliga Operan, med musik av Richard Strauss, text av Hedwig Lachmann efter en pjäs av Oscar Wilde samt i regi av Sofia Jupither. Egentligen borde jag skriva ut allas namn, för det var en upplevelse som ger gåshud även i efterhand. Musiken är fantastisk. Den talar med en parallell röst och tjänar inte bara som lätt förstärkning av librettot, utan talar faktiskt på alla sätt en orkester kan göra. Många starka insatser i ensemblen. Dramaturgin stundtals så stark att den gjorde ont.

Men först och främst var succén och de oändliga applåderna Nina Stemmes. Det är fantastiskt att få se en världsstjärna, och man är förstås extra glad för att hon är svensk. Ingen ska tro att hon har behov av extrafavörer i bedömningen, för det är en röst och ett framträdande som gör en saligt tacksam för att man fått möjlighet att vara med.

För dem av er läsare som inte går på operaförställning kan jag berätta att varje stund är en ansträngning för att upprätthålla en illusion. Handlingen är förlagd i avlägsen dåtid. Scenografer och kostymdesigner signalerar annat, vilket skapar en friktion och extra ansträngning. Texterna är ofta, trots nyöversättningar, ålderdomliga i sina uttryck. Om någon vill beskriva färger och använder liljor och annat, är det sällan man tänker "ja, så skulle jag också säga". Ytterligare kraft för att stanna i den framskrivna verkligheten. Därtill skiftar tidsperspektivet makalöst. Att säga "jag älskar dig" eller "kan du vara snäll och ta av mig skorna" kan ta tio, femton minuter med enorma mängder omtag, medan det sedan kan ha förflutit 20 eller 100 år i en annan scens snabba kast. Berättelserna skildrar ofta ung kärlek, romantisk, förtärande eller oskyldig. Huvudrollsinnehavarna är ofta rätt bastanta sopraner och rundmagade tenorer som uppenbarligen har passerat sin spröda tonårstid med råge. 

Så då förstår ni kanske bättre vad jag vill förmedla: När man sitter helt fängslad och varenda cell i kroppen är närvarande i dramat och ens känslor harmonierar med dem som personen på scen vill förmedla - då är det inte bara vacker musik i en prålig miljö och med teatraliska gester, utan en enastående prestation av alla inblandade som skapar den helhet där illusionen är möjlig. Så magisk är Salome med Stemme. Och rollfiguren hon gestaltar är inte ens sympatisk.

Kväll i sagomiljö

 

Tillbringade kvällen i vuxet sällskap på Junibacken. Det är andra gången jag bevistar denna sagolika oas utanför ordinarie öppettid, som gäst på abonnerat event. Det är en mycket trevlig mötesplats, som på många sätt kan ge en extra energiinjektion till skillnad från mer traditionella konferensmiljöer. Ty efter att ha fått inleda med att åka Sagotåget blir alla automatiskt på gott humör eftersom det för de flesta brukar innebära att de har fått bevistat en positivt behäftad plats i minnet.

Kvällens värd var Vårdalstiftelsen, som hade en samling för samtal och reflektion kring samtid, framtid utifrån att gästerna var verksamma inom och kring vård och äldreomsorg på något sätt. Jag deltog i ett scensamtal om färdriktningen i samhället på några olika områden tillsammans med Börje Ekholm och Nicklas Lundblad, under ledning av vd Thorbjörn Larsson.

Därtill bjöds på information om de olika spännande processarbeten som Vårdalstiftelsen initierat med en stor bredd av aktörer på vård- och omsorgsområdet, intressanta samtal vid borden, och förtrollande underhållning av bandet Balkan Madness, som jag hörde för första gången, men definitivt inte sista. Som fin avrundning på kvällen delades ut en hederbetygelse som kallades "Årets Pippi inom vården", och förärades FP-politikern Barbro Westerholm för enträget arbete för äldres intressen. Givande, lärorik och inspirerande kväll.

Storartad Wagner

Intog platserna strax före 15.00 för att avnjuta 5,30h Wagner på Kungliga Operan. Det inkluderade förvisso två pauser à 35 minuter, men är ändå tvivelsutan en mäktig upplevelse. Man blev bergtagen, och Katarina Dalayman och Michael Weinius gjorde en fantastisk Parsifal och Kundry. Otroligt häftigt att få ta del av upplevelsen, och ovanligt att en berättelse får ta sådan tid att berätta. Librettot är snabbläst, men kräver mer än en och en halv timme att förmedla. Det här är storartad opera, och det är så väldigt kul att det går att se på hemmaplan.

Sudda sudda

Kärlek och konsekvens. Kanske de två viktigaste orden när det gäller barnuppfostran. Det förra kommer i outsägliga mängder av sig självt, det senare är en daglig prövning. Idag var den lite större än vanligt, och jag hörde mig själv vara en mamma som talade i tråkig ton med sur min. Spelar nu Gullan Bornemarks klassiker för mig själv och funderar på bra sätt att orka hålla humöret även när konskevenstestet är som hårdast... Fler som behöver inspiration? Finns här!

ESC 2013

Det är svårt att inte uppskatta Euro-visionsschlager-festivalen när man väl sitter framför den. Inte för den höga musikaliska kvalitetens skull. Och inte för den ytterst långa programtidens skull. Utan för att det är en sådan festival i märkligheter och musikaliska och scenmässiga uttryck att man måste skratta. Ibland lite elakt, ibland häpet, och ibland bara för att det är så omåttligt roligt. För oss som hänger på Twitter erbjöds också simultan underhållning, vilket gjorde de lååånga tråååkiga låtarna uthärdliga, och de riktigt humoristiska inslagen ännu mera roliga. Som man säger: Delad glädje är dubbel glädje. Eller för att travestera: Delad upplevelse av Rumäniens bidrag är multipel underhållning.

Teater och balett

Träffade idag Humanistiska Teaterns Vänner i Uppsala, för att tala om hur filantroper tänker. I augusti 2010 bildades sällskapet med ändamål att verka för tillkomsten av en kreativ mötesplats vid Uppsala universitet. Idén tycks ha fallit i god jord; det är numera universitets projekt, men vänföreningen ägnar kraft åt att fundera på innehållet och förutsättningar, därav nyfikenheten på filantroper. Känns väldigt roligt att Uppsala kommer att begåvas med en sådan teater, som kommer att hämta sin interiöra inspiration från det engelska underhuset.

I väntan på att denna teater kommer att erbjuda spännande sammankomster, får man passa på att ta del av annat utbud. Var ikväll med Fores-kollegorna på operan och såg balettföreställningen Giselle, vars koreografi är gjord av den ryska ballerinan Natalia Makarova. Det var utsökt vackert, och musiken till föreställningen är verkligen berörande. Dessutom är ju själva den fysiska prestationen en upplevelse i sig; den totala kontrollen över varje muskelrörelse. Man undrar om de här människorna någonsin springer in i bordshörn eller snavar på sina egna skosnören någon gång.

Magiskt på operan

Var ikväll på en magisk föreställning av Puccinis Turandot. En viss besvikelse initialt, eftersom biljetterna bokades i akt och mening att få se och höra Nina Stemme, men de sista föreställningarna i vår spelas med Tamara Mancini i huvudrollen. Kändes snopet, men så snart ridån gick upp försvann irritationen. 

Ty mer "action" går kanske inte att önska av en opera, rent tempo- och handlingsmässigt. Musiken är så dramatisk att även den mest trötte inte ges möjlighet att nicka till, möjligen med något undantag. Mancini gjorde en stark Turandot, och Riccardo Massi tog publiken igenom Nessun Dorma och de andra passagerna med bravur. Fantastisk röst. Yana Kleyn som förvisso hade den publikfriande rollen av den självuppoffrande och goda Liù, gjorde en strålande insats och sjöng med en röst så klar att ögonen behövde torkas lite. 

Överlag en nästan magisk föreställning, med en stor, stark ensemble, häftiga effekter både i scendekor och olika rumslösning samt en hel del inslag av akrobatik och maffiga körpartier. Fast utan Stemme då. Det får bli en god anledning att hålla koll på när nästa tillfälle ges. Jag hittar gärna ursäkter att gå på opera snart igen.