Lite brända av fjolårets julotta då den yngste gjorde ljud (glada, ska sägas) under ceremonin och ådrog sig en äldre dams ilska, bestämde vi oss för att vänta med detta några år. Man skulle förvisso kunna argumentera för att hela budskapet i kyrkan under julen är att ta emot Jesus som man tar emot ett litet barn, och kommentaren "det var ju tur att det inte var du som ägde härbärget för 2000 år sedan" kliade verkligen på tungan när hon väste och fräste åt oss - men å andra sidan är det inte roligt att utsätta sina barn för andras ilska och arga attityd. Och på ett sätt har jag förståelse för att det för vissa kan vara viktigt att få njuta julottan ostörd.
Nu går ju julottan på tv, och det ska erkännas att jag vid 6-tiden i morse tyckte det var rätt skönt att få puffa upp kudden och sova vidare, medan maken tog första skiftet med barnen... Vi gjorde emellertid ett besök i Domkyrkan senare på dagen, tittade på krubban och kontrollerade att Jesusbarnet kommit på plats, promenerade runt och tittade på kungagravar, kyrkokor och annat sevärt.
De fina ljusträden som pryder kyrkan alldeles innanför kyrkorummets ingång, har sin motsvarighet i många svenska kyrkor. De är emellertid ett ganska nytt påfund, googlade jag mig till, och Uppsala fick sitt första ljusträd 1968.
Martin Lönnebo, förra biskopen i Linköpings stift, fick idén till kyrkornas världsråd i Uppsala. Martin Luther King hade nyligen blivit skjuten, och han var tänkt att ha predikat högmässan. Lönnebo föreslog ett ljusträd som skulle kallas folkförsoningens träd med grenar i de fyra vädersträcken, och trots att Svenska Kyrkan tidigare haft ett motstånd mot att enskilda skulle tända ljus för någon - det ansågs för katolskt och opassande - tycktes tiden ändå vara mogen, och ytterst få protester hördes.
Nu finns ljusträd i många kyrkor i hela Norden, och det tänds miljontals ljus varje år - enbart i Uppsala Domkyrka 125 000 per år. Idag bidrog vi med en hel bunt, och vår äldste son fick bestämma vilka ljusen skulle tändas för. När han hade gått igenom alla han kände i form av våra äldre släktingar (själv har jag av okänd anledning brukat tända ljus för avlidna släktingar, men för honom var det helt naturligt att tänka på de levande, vilket ju är helt rimligt), föreslog han att även Jesusbarnet skulle få ett ljus. Rimligt det med.
