Tove Lifvendahl – hemsida och blogg

Nytt år, nya föresatser

Jodå, jag har varit på gymmet i år. Det var ovanligt mycket folk, och alla låtsades som om de alltid hängde där och inte särskilt för att de fina nyårsambitionerna och löftena att hålla sig i form alltjämt är färska i minnet.

Jag har förstått att många gymägare kan bekräfta att det är trångt i hallarna i januari, för att om några veckor återgå till mer normal beläggning. Jag är mycket normal i det här avseendet, och är nu full av goda föresatser inför 2014. Så pass att jag letade fram trappmaskinen som haft den mycket praktiska funktionen att vara hängare av ren, men ej struken tvätt i ett par år. Nu har den fått ståta framför tv:n ett par kvällar i rad. Den inre tillfredsställelsen är enorm.

Nya tag

Återupptog bekantskapen med ett sådant här ikväll. Märklig känsla. Det var mycket längesedan, och det kändes ovant. Inte fel, men ovant.

Pendelhaveri, ljudet av små fötter och VM-guld

Tog 08.11-pendeln mot Stockholm imorse men kom fram till jobbet först närmare 11 på grund av omfattande signalfel. Vi fick stå och vänta på bussar i Knivsta, men till slut var vi ett antal som gav oss iväg i taxibilar till Stockholm istället. Det märks att Uppsalapendlare är ett härdigt folk. Med lite upparbetad semesterenergi och solsken var det ändå bättre stämning än man kunnat vänta sig, fast bra var den förstås inte.

Som vanligt intensivt rolig dag, men med eländiga rapporter löpande från Kairo. Såg innerligt fram mot kvällen och hade den i åtanke med jämna mellanrum. Till slut kom de. Min lilla fina familj kom hem från Gotland, äntligen...! Tillvaron utan barn känns okomplett. VM-guldet kom liksom i skymundan, fast det var förstås roligt det med. Och man kan inte hjälpa att tycka det är extra roligt att det var en av våra nytillkomna medborgare. Vilken gåva för oss - och alldeles säkert en tillfredsställelse för henne också att få ge. Plötsligt vidgades vi:et igen - vi som blir glada när Sverige vinner guld.

ESC 2013

Det är svårt att inte uppskatta Euro-visionsschlager-festivalen när man väl sitter framför den. Inte för den höga musikaliska kvalitetens skull. Och inte för den ytterst långa programtidens skull. Utan för att det är en sådan festival i märkligheter och musikaliska och scenmässiga uttryck att man måste skratta. Ibland lite elakt, ibland häpet, och ibland bara för att det är så omåttligt roligt. För oss som hänger på Twitter erbjöds också simultan underhållning, vilket gjorde de lååånga tråååkiga låtarna uthärdliga, och de riktigt humoristiska inslagen ännu mera roliga. Som man säger: Delad glädje är dubbel glädje. Eller för att travestera: Delad upplevelse av Rumäniens bidrag är multipel underhållning.

En bild från mitt hjärta

Det här är bilden på en liten kille som kämpar på för att lära sig något nytt, som är svårt, ovant och rätt så bökigt. Hans livs andra omgång skidskola avslutades idag; här är han på väg upp i knappliften för att till folkets jubel åka älgbanan från start till mål, med lite hjälp av sin snälle skidlärare. Han är samlad, generad och mycket stolt över att han fixar liften.

Efter målgången ska han komma att bli ledsen en stund, av blodsockerbrist och gissningsvis en del släppt anspänning. Med lite fika i magen är snart humöret på topp igen. Och på fönsterblecket i stugan står nu diplomet, som berättar att han har genomgått skidutbildning på nivån "Snögubbar". Det diplom han fick i sin hand tittade han på, alldeles tyst. Sedan hördes olyckligt: "mamma, det finns inget h". Den snälle skidläraren som tyckts höra barnens båda utsagda och outsagda tankar, tog genast fram sin mapp och penna och trollade fram ett nytt diplom, med ett h i namnet som det skulle vara.

De där skidskolorna är inte bara fina möjligheter för barn att lära sig något nytt som de förhoppningsvis kommer att ha glädje av för resten av livet, det är också en stor upplevelse för föräldrarna. Svårt att beskriva känslorna som kommer till en när man ser den där lille månfararen i grön overall åka förbi, hårt hållandes i liftstången, men de är enormt starka. En liftfärd är inte bara en liftfärd. För övrigt hoppas jag att ni noterar den lilla grankvisten på hjälmen. Grön som skidfararen, om än lite mer frejdig än sin bärare.

Favoriter i ryggsäcken

Har haft solsken vid lunchtid och kunnat sitta ute vid backen där det också finns grillar uppställda. Ljuvligt härligt, och här några matsäcks- och packningstips för andra i småbarnssvängen:

* Istället för den vanliga grillade långa korven som ofta är svår att äta utan att kladda, kan man göra små smörgåsfickor. Grilla centimetertjocka skivor falukorv, lägg på en trekant tunnbröd. Häll på lite ketchup och vik över flikarna så att det blir en liten trekantig smörgås. Enkel att hålla i, lagom mycket bröd till korven och plats för lite ketchup som inte hamnar på kläderna.

* Varm choklad - ett obligatorium. Har nu äntligen slutat göra den för varm, utan gör den precis dricklagom när den hälls ner i ståltermosen. Den kommer att hålla samma temperatur några timmar senare, och barnen blir glada för att det inte behövs en massa tid för att få den att svalna.

* Packa hushållspapper, snorpapper, våtservetter... Samt tändstickor, kniv att fixa tändveden med, öppna korvpaket mm, samt en grilltång. Och glöm för all del inte blöjväskan. Det kan jag av egen erfarenhet säga är dumt.

* Bra alternativ till festisen är drycken med det ystra namnet Capri-Sonne. Säljs i ett slags foliefickor men är trots sin artificiella yta mycket schysst dricka verkar det som; fruktjuicer utan en massa annat i. Och ska man åka runt med dem i ryggsäcken är det inga hårda kanter vare sig fyllda eller tomma.

* För att göra alla vuxna lyckliga; köp goda saker att grilla. Kryddiga korvar av lamm eller med chili, rimmat sidfläsk eller rökt dito. Lovar att det ger dagen en guldkant som vanlig varmkorv faktiskt inte mäktar åstadkomma.

 

Fot i form

Vi fick en ganska tuff start på vår vistelse i Åre, får man nog säga. Satt med en lite trulig pojke i knäet i soffan igår efter lunchvilan, och utan större förvarning kom en fontänartad uppkastning över hela mig, soffan och upphovsmannen. Därefter på golvet. Förutom en initial förundran över den mängd vätska som uppenbarligen kan inrymmas i en liten pojkmage, var det första som flög genom huvudet neeej - vinterkräksjukan....?

Men det verkar snarare ha varit en olycklig engångsföreteelse, för nu är allt som det ska, maten håller sig i de gängse banorna och det så kallade allmäntillståndet repade sig nästan omedelbart. Så nu så. Efter en dag med oplanerad stortvätt (igår), och en dag utan sport för säkerhets skull, men en trevlig tur in till byn, är vi redo att möta backen igen imorgon.

Tog en liten eftermiddagsfika på Diplomat Åregården i eftermiddags, i det vackra sällskapsrummet med utsökta väggmålningar från 1918 av bildkonstnären Paul Jonze. Därefter var det dags för mig att göra slag i tänkt sak sedan ett antal år tillbaka: köpa nya pjäxor.

För mer än ett decennium sedan inköptes ett par mycket högklassiga nya pjäxor. De var på sin tid rätt avancerade; innerskon skulle vara formsprutad efter foten i något speciellt material som stelnade efter ett tag, och därmed skulle man stadigt kunna ta sig ner för alla sorts häftiga backar som det tänkta kundsegmentet tog sig an. Själv har jag ju sedan 16 års ålder varit en amatör i stadierna glad-dumdristigt orädd-plötsligt harig-"det är ju ändå kul att komma ut lite". 

Men faktum är att pjäxorna som åter togs i bruk runt nyåret efter flera års vila, inte längre sitter bra (vet faktiskt inte om de någonsin gjorde det, men nu var det outhärdligt). Kanske är det två graviditeter senare som gjort att fötterna liksom formpressas under nedfärd, för att några timmar sedan veckla ut sig och låta bäraren bli normal människa igen? Hur som helst bestämde jag mig då för att detta skulle bli vårens investering.

Ja, ni ser själva på bilden. Här står jag och blickar ner på mina torra vinterfötter medan de formpressar sulorna som ska ligga i mina nyinköpta pjäxor. Jag var nog ingen lätt match för försäljaren, "det klämmer lite här" och "det sitter liksom åt där". Hade han burit runt på en sådan där tankebubbla man ser i serietidningarna hade det stått "men gå och köp ett par fårskinnstofflor då". Men nu så. Imorgon hämtar jag ut mina nya pjäxor med sina formpressade sulor och så får vi se. Nyårsåkningen var ren smärta. Nu har jag höga förväntningar på att få uppleva något mer.

New York Knicks vs Miami Heat på Madison Square Garden

Från topp till tå i choklad

Mina tidigare kollegor uppvaktade mig när jag avtackades med en synnerligen speciell present; en spa-upplevelse som innebär att man torrborstas på hela kroppen (för att få igång blodcirkulationen), därefter får man varm, krämig choklad applicerad och inmasserad på huden "med kraftfulla svepningar". Enligt beskrivningen sker därefter så att  den "rika chokladen" stimulerar lyckohormoner och fyller en med välbehag, samtidigt som hyn får en ny lyster, och man njuter av en "härlig skalpmassage" i värme under mjuka filtar. Därefter dusch, en "fotritual" med varm aromahandduk och mjukgörande inpackning. Och som om inte det var nog; efteråt massage med "ett välgörande Body Butter med cocos och lavendel" för en "silkeslen hy". 

Jag gjorde allt det där idag. Det var häftigt, kändes både lite galet och lätt oanständigt (blir lätt så när kroppen är insvept i - choklad - och ovanpå det ett lager plast). Efteråt vacklade jag ut i snögloppet rätt mör i hela kroppen och med en tydlig doft av choklad. 

Tog mig upp till kollegorna på Fores där vi hade kalas ikväll för alla tidigare medarbetare, styrelsemedlemmar, praktikanter eftersom vi detta år (och faktiskt just nu i dagarna) fyller fem år. Ett mer externt firande kommer längre fram i år, men ikväll firade vi med alumnerna. Ingen kommenterade eventuella doftspår av mina tidigare göranden, men det enda barn som närvarade, en pigg treåring, verkade vara mycket vänligt inställd till just mig. Försåtligt hemligt vapen för att bli populär hos barn det där, att låta sig täckas i choklad innan man kommunicerar med dem.

På bandet

Jag kommer aldrig att stoltsera med några stora idrottsbragder, och hyser stor beundran men mild förståelse för dem som åker iväg på sådana där tävlingar som kräver långa och tunga insatser. Men vill härmed meddela att jag går på gym ibland. Det må synas som ett mycket litet steg för mänskligheten, men för mig är det ganska stort.