Tove Lifvendahl – hemsida och blogg

Balans i livet

Var dag är en sällsam gåva. Den här börjar som gårdagen slutade: med inställda tåg. Också ett slags harmoni.‬

Helg till sist

Stressade på för att hinna med eftermiddagsflyget till Gotland, och synka avfärden med resten av familjen. Vi hann till Arlanda i tid. Men planet var i behov av teknisk support, så det dröjde länge innan det gick att avresa. Och när det blev så dags hade personalen redan checkat ut och gått av sitt pass, så de fick tillkalla ny personal. Det var mörkt när vi kom hem. Ja, det har varit många turer med SAS nu. Tycker gott att de borde ta Forrest Gumps motto: SAS is like a box of chocolate. You never know what you're gonna get.

Då var det dags igen

Man undgår den helt enkelt inte, den obligatoriska en-vecka-efter-terminsstart-förkylningen. Så. Trött. På. Det. Inte har jag tid att vara förkyld nu. Det finns inget utrymme i schemat. 

Välfärdsproblem i miniatyr

För det mesta brukar jag klara hyggligt att hålla proportionerna rätt när det gäller små och stora problem, världsliga och verkligt-viktiga saker och så vidare. Men ibland fallerar jag. Mina stunder på tåget är rätt heliga. De medger det som Bodil Jönsson kallar ställtid, möjligheten att mentalt landa en fas innan man inträder i nästa. Det förutsätter lugn och ro, vilket brukar råda på tåget, så väl att jag kan få en skön stunds sömn. När det inte är möjligt, på grund av högljudda medresenärer, blir min dagsrytm helt rubbad.

I morse satt en man snett mittemot mig. Han sa ingenting på hela resan. Men han hade en dator med dithörande mus, och KLICKADE HELA TIDEN, HELA RESAN, KONSTANT. Tänkte först att det inte var något bekymmer att sova förbi, men det var otroligt intensivt. Provade att lyssna på lugn musik, men ljudet hördes igenom. Skruvade upp volymen, provade musik med mer slagverk i, MEN DET HÖRDES ÄNDÅ. Ja, det är en struntsak. Men det var ändå irriterande. JÄTTEIRRITERANDE.

SAS: Hit me baby one more time

Efter den trevliga visiten i Luxemburg åkte jag till flygplatsen igår eftermiddag för att åka hem, till efterlängtad återförening med familjen. Det uppstår rent fysiskt ett behov av att få snusa på sina barn efter ett antal timmar, och nu hade jag passerat den gränsen med råge. Fick höra vid incheckningen att planet var överbokat, och att det fanns risk för att jag inte skulle komma med. Jag sa att jag inte förstod varför, eftersom jag hade en sedan länge bokad och betald biljett.

Gick igenom en säkerhetskontroll med sur personal, strosade jag i lugn och ro (i god tid för ovanlighetens skull) till gaten. Jo, risken övergick i faktum. Jag fick inte följa med, för att SAS hade (enligt reglerna) överbokat flyget med tre platser. Jag fick gå ut igen, och vänta en lång stund på min ensamma väska som var lika förbannad som jag. Gick ner till anvisad kundtjänst och fick där höra att det inte gick att komma hem. Det fanns inga platser på andra förbindelser via andra orter. Jag skulle istället kunna bokas in på en resa förmiddagen idag. 

Jag förklarade att jag behövde komma hem igår för att också med inbokad medverkan i SVT:s nyhetspanel klockan 07.45, innan jag skulle ta planet 09.20 till Milano. Effekten av deras förslag var också att jag skulle missa mitt flyg till Milano. Då sa de att det fanns ett eftermiddagsplan till Milano, men att de inte visste om SAS skulle betala det eftersom det var en annan priskategori. Jag ombads ringa till SAS. Jag ringde till SAS, som inte kunde ge besked om något, utan hänvisade mig till flygplatsens service. Jag förklarade Moment 22-situationen, och damen i SAS kundtjänst konstaterade då att "vi kommer nog inte längre nu" och "jag vill verkligen önska dig lycka till". På frågan om hon i alla fall kunde bekräfta om jag skulle få ersättning för en enkel biljett till Milano sa hon att hon inte visste.

Tillbringade därför gårdagens eftermiddag, kväll, natten och nu förmiddagen på ett flygplatshotell som har sett sina bästa dagar. Rummet har ett härligt fönster med god utsikt över flygplatsterminalen (se bild). Som 70-talist uppskattar jag nästan ironin i det hela. Fick meddela SVT i alldeles för sent läge att jag inte kunde komma, och fick se barnen på Skype efter att ha torkat bort ilsketårarna. Avreser till Milano i eftermiddag och har enligt reglerna skrivit in klagomål och ersättningsanspråk i det formulär SAS hänvisar till. Och som de uttrycker en önskan och förhoppning om att kunna återkomma om inom 3–4 veckor. Det är intressant att servicebegreppet är så postmodernt; det som jag upplever som service är något helt annat än vad SAS uppenbarligen gör.

Frustrerad passagerare

Jag är medveten om att jag låter som en trasig grammofonskiva (det var något som användes mycket förr och som användes för att lagra och spela upp musik), men livet som tågpendlare är ibland vansinnigt påfrestande. Denna veckas loggbok:

Tisdag: Åkte från Uppsala 09.11. Pendeln stannade i Myrbacken. Blev drygt 20 minuter sena. Åkte från Stockholm vid 16.41. Pendeln blev stående. Ankom Uppsala nästan två timmar senare. 

Onsdag: Åkte från Uppsala 18.02. Kom fram i tid! Åkte från Stockholm 22.11. Eller rättare sagt, satt på tåget en halvtimme innan det gnekade iväg till Karlberg, och stannade. Loket paj. Efter mycket tystnad fick vi besked om att föraren gick och satte sig i andra ändan av tåget och gnekade tillbaka till centralen efter ytterligare en halvtimme där vi fick gå ombord på 23.11-pendeln som därmed kom iväg lite sent. Hemma vid midnatt.

Torsdag: Åkte SL till Upplands Väsby för vidare transport till Täby. Inga problem. Åkte 13.45 från Stockholm. Loket gick sönder. Fick invänta ersättningslok. Kom fram till Uppsala vid 15.45. 

Jag är normalt sett en ganska lugn person, som inte tycker att det är värt att hetsa upp sig över saker som man ändå inte kan påverka. Men det här är inte acceptabelt. Så jag fortsätter gnälla och skälla, tills det går att pendla anständigt de 60 kilometrarna mellan två av Sveriges storstäder. En resa som normalt ska gå att göra med fungerande tåg i fungerande system på max 40 minuter.

Fortfarande frustrerad

Nej, jag har ännu inte återfått mitt förlorade och mycket saknade handbagage. Har ägnat veckan åt samtal med SAS, olika avdelningar på Kastrup samt polisen i Köpenhamn. Oerhört frustrerande. Talade om saken med en person som är butiksägare och har en utpräglad servicekänsla, och som heller inte förstod oförmågan/oviljan att hjälpa till (med tanke på att jag bad om hjälp 15 minuter efter att jag gått av planet). Imorgon har det gått en vecka, och en av de många jag talat med sade för några dagar sedan att "efter en vecka brukar det mesta ha kommit på plats". Jag hoppas verkligen det. Har nu börjat studera SAS s k servicelöften på webben, och känner att verkligheten just nu ligger långt ifrån de tjusiga formuleringarna.

Är det på riktigt?

Twitter har visat sig fungera som en utmärkt ventil när man hamnar i hopplöst pendlarläge. Idag tog resan från Uppsala till Stockholm 3,5 timme. Från början var det ett "växelfel i Knivsta". När vi väl kom iväg, blev det ideligen stopp på sträckan. Tweeten ovan skickad från Sollentuna. Vid det laget hade passagerarna börjat skratta rått när nya utrop kom, som en utveckling från det mer suckande, klagande i början av resan. Men efter mer än tre timmar måste man hitta en bättre överlevnadsstrategi.

Ibland tänker jag att det hela är en kuliss - vi är alla del av en satanisk Big Brother-dokusåpa, ett socialt experiment där vi testas i stresshantering. För egen del blev resan en träning i besinning. Hade med mig två stora påsar lussekatter och en burk pepparkakor till eftermiddagens internseminarium på FORES. Jag bestod provet. Inte en smula uppäten innan 15. Tyvärr visade sig lussekatterna inte klara testet, det där som jag skrev om igår. De var torra! Och jag som trodde att jag hittat ett riktigt bra recept. Eller också får man bara inse att man inte ska äta något annat än dagsfärska lussekatter, eller alldeles direkt nytinade. Fortsätter utforska.

Böjer på huvudet

You could see that one coming. I fredags däckade en konferensdeltagare i förkylning, och fick spendera resterande tid i sängen på hotellrummet. Han for hem lite fattigare i fredags efter att ha betalat sin räkning för room service-notan, och utan att ha kunnat ta någon del av konferensen. Bredvid mig satt en av mina flitiga bloggläsare, som också blev förkyld. Faktum är att det hostade, nystes och snörvlades ganska friskt bland auditoriet. Själv kände jag mig pigg; genomförde ju min redan nämnda parad av idrottsprestationer. Men som vanligt bevisar sig sägnen. Högmod går före fall. Hybris följs av nemesis. Men jag har inte gått i däck. Än så länge är det bara sådär förargligt, retligt, liksom störningar i sändningen. Huvudvärk. Nysningar. Lite snorigt. Bäst att inta en mer ödmjuk hållning, liksom vätska och vitaminer. 

Under regntunga skyar

Jag vet inte hur många gånger jag har hört mig själv eller andra säga liksom ett mantra att "jovisst, Sverige är ett mörkt och kallt land, men somrarna är helt fantastiska. Det finns få saker som går upp mot en svensk sommar". Snöblandat regn har de haft på sina håll i landet nu de senaste dagarna. Någonstans konstaterades att det var kallare 1 juni än på julafton. Själv har jag varit i förkylningshelvetet och vänt upp igen, men är mentalt förberedd på bakslag; kanske en stormby med hagel driver förbi på nationaldagen och kastar omkull mig igen. 

Och när jag ändå är igång och gnäller på söndagen kan jag meddela att yr.no tycks yra i mössan; de lovade uppehåll hela dagen. Lagom tills vi hade fått i ordning hela familjen efter lunchvila och ombyte så slog någon av det gråa disiga ljuset till mörkt, och himlen öppnade återigen sina duschventiler. På den norska hemsidan står det fortfarande att Uppsala haft noll mm nederbörd idag. Lögn.